Under pandemin, när folk inte hade bättre saker för sig än komma på långsökta anledningar till att göra saker i grupp utomhus, fick några för sig att det här med att hoppa upp på bänkar och ner igen var en sport. De kallade den ”parkour” och under någon månad var det lika hett som en torrkokad kastrull.
Dock dröjde det inte länge förrän de flesta inblandade drabbades av en kollektiv insikt. Vilken lydde ”tänk om jag kanske inte alls ser ut som Spider-Man när jag med gravallvarlig min balanserar på det här trappräcket utan mer som en fåntratt?”
Det finns nämligen inget som gör en människa tråkigare än framgång.
Vadan detta gaggande om något som är lika ute som fidgetspinners?
Jo, jag önskar att samma sak hände med ståuppkomiker. Det var kul ett tag men nu går det inte att öppna en enda sociala medier-app utan att man får se någon stå på en scen förnedrande en medmänniska som betalat 200 kronor för att sitta i publiken. Själva skulle de förmodligen kalla det att ”äga en häcklare.”
Allt jag ser är bara ytterligare en kugge i internets algoritmstyrda ilske-evighetsmaskin.
Ståuppkomik har haft lite av en gyllene era de senaste åren. Det började med att podcasten uppfanns. Komiker behövde inte längre fjäska för grindväktarna på ”Släng dig i brunnen” utan kunde bygga sin egen plattform. Det räckte med att köpa ett par mikrofoner och gagga i en timme med några kompisar.
Snart var samtiden marinerad i ståupp. Inte konstigt eftersom folk i alla tider gillat att ha kul. Det var där problemet började. Det finns nämligen inget som gör en människa tråkigare än framgång. Ena stunden drog lustigkurrar snuskiga skämt för varandra för att nästa deklarera hur de minsann var det fria ordets fotsoldater. Den sista betonggrisen mot skitsnack, fascism och alla andra mörka krafter som hotar det fria samhället. Vad bra det gick, hörni!
När de inte klappade sig själva på axeln över sin egen viktighet pratade de om hur svårt det är att vara komiker. Vilket blottlade ett annat problem. Sverige är litet. Således kunde en flitig podcastlyssnare snart känna igen ungefär samma 20 personer som i ett roterande schema gästade varandra. Dragandes samma historier om hur bakis de var, att bomba på landsbygden och återigen, hur fruktansvärt svårt och oerhört viktigt det är att vara komiker. Kanske lite om hur besvärligt det är att vara kändis också.
Möjligen kan man peka ett anklagande finger på själva internet. Jag lovar att det finns människor där ute som tröttnat på söta kattungar. Flödet har tryckt upp gulliga djur i pannloben på dem så till den milda grad att dopaminet torkat ut. Kanske var det vad som hände med mig och ståupp?
Men Johan, vad tycker du är roligt då?
Häromdagen såg jag hur en kille i ilfart och med ett ansiktsuttryck som bara kan beskrivas som bekymrat bar ett bowlingklot i famnen. Det var förbryllande och sålunda roligt.
En gång åkte jag en buss vars chaufför var den ilsknaste människa jag någonsin sett i verkligheten. Han skällde på folk som klev på. Han skällde på folk som klev av. Vid ett tillfälle tvärnitade han bussen, sprang ut och vrålade på en bilist så fönstren till bussen skallrade. På väg tillbaka hissade han, illröd i ansiktet av ilska, upp sina på tok för korta byxor. Jag näsfnissade.
Nyligen hörde jag en av dagisungarna utanför min ateljé svära som en sjöman. Jag var glad resten av dagen.
I Slottsskogen såg jag en man med en mycket liten hatt springa upp på en bergsknalle och sedan dramatiskt hoppa ned från den. Sedan stod han och kliade sig på armbågen och såg ensam ut. Den siste parkourutövaren i Göteborg. Jag har ingen aning om varför det var kul.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
