Jag sitter här på årets första dag och vill reklamera mitt nyårslöfte. På nyårskvällen lovade jag att under det kommande året inte skriva kåserier som innehåller dumma anekdoter.
– Mister Gandhi, what do you think about western civilization?
– I think that would be a great idea.
Hur kunde jag lova något så dumt. Jag tänker inte göra mig löjlig genom att försöka kontrollera historien om Gandhi. Med det finns väl en anledning till att den berättas. Anekdoten är en misskänd konstform. Det är en gammal sanning att sanningen är hårdvaluta för en berättare. Anekdoten – sliten och halvsann – räknas på sin höjd som litteraturens växelmynt.
Det är orättvist. Det är därför jag bryter mitt sexton timmar gamla nyårslöfte. Anekdoten överlever inte för att den är sann utan för att den är en lögn som är sannare än sanningen. Jolo – 1900-talets finaste svenska kåsör – skrev en gång ett kåseri om en rysk tsar som läst en rapport om ett jordskred. Tsaren, Alexander II, hade antecknat i marginalen: Får ej upprepas.
Denna order till universum att vänligen avstå från fler besvärande naturkatastrofer säger mer om en tsars sätt att tänka än en hyllmeter om Rysslands historia.
Den lilla historien om Gandhi är elegant civilisationskritik.
Anekdoter ska aldrig kontrolleras. Jag lade en gång en halvdag på att undersöka en historia som påstods handla om Nixons besök i Kina år 1972. Någon i det västerländska pressuppbådet frågade den kinesiske premiärministern Chou En Lai vad han ansåg om Franska revolutionen, en händelse som alltså vid detta tillfälle låg nästan 200 år tillbaka i tiden. Chou En Lai svarade:
– Det är för tidigt att säga.
Det är ett Kina som inte tänker i kvartalsrapporter utan i sekler eller millennier. Det var på sin höjd lite tråkigt när det visade sig att det troligen handlade om ett missförstånd. Chou En Lai trodde att frågeställaren syftade på den franska studentrevolt som år 1972 knappt hade avslutats.
År 2024, förresten, tänker väl även Kina i kvartalsrapporter. Om man vill finna någon anekdotisk representant för evigheten duger numera blott Vatikanstaten.
Strax före jul blev jag kontaktad av en läsare. Han gjorde ett synnerligen vederhäftigt intryck. Han var pensionerad överingenjör. Han ville helt naturligt prata med mig om Johannes Paulus II, påve 1978-2005. En dag när påven skulle resa till det påvliga sommarresidenset Castel Gandolfo frågade han chauffören om han inte kunde få köra själv. Som ung präststudent hade påven tävlat lite i racerbil. Påven och chauffören bytte alltså plats och rullade i lite för god fart norrut mot Lazio. Vid en fartkontroll i Albanobergen vinkades det påvliga fordonet inte överraskande in till vägkanten av den italienska trafikpolisen. När den unge konstapeln såg vem som satt bakom ratten gick han bekymrat till befälet och föreslog att bilen från Vatikanen skulle få köra vidare.
– Du vet att vi inte gör några undantag för Vatikanen, sa befälet irriterat.
– Jamen, sa den unge konstapeln, det är ett riktigt högdjur, en verklig höjdare i den här bilen.
– Vad då för en höjdare? sa polischefen.
Den unge poliskonstapeln, troligen svettig under Albanobergens heta sol, tittade bekymrat på den svarta limousinen och sa:
– Jag vet inte riktigt vem det är. Men det måste verkligen vara en riktig höjdare. För han har påven som chaufför.
Jag tänker inte kontrollera denna historia som alltså levererats från Världens gång-redaktionens välunderrättade läsekrets. Den torde vara hundra procent sann. Drygt hundra procent. God fortsättning.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
