I Göteborg klär man sig inte. Man tar på sig.
Följande etikettsregler är allt du behöver:
Är det kallt? Ta på en tröja.
Är det varmt? Ta av en tröja.
Ska du på restaurang? Ta på en ren tröja.
Ska du till kontoret? Bär en skjorta.
Är du under 25 och ska dricka öl på Stigbergstorget? Ta på en rutig skjorta som du köpt på Emmaus.
Mer raffinemang än så krävs i regel inte, om du inte ägnar dig åt hårdrock eller jobbar som mäklare. Det är en på alla sätt behaglig tillvaro. Den som varje dag ska titta ut genom fönstret, konstatera: “regn” för att sedan åka spårvagn genom ett permanent uppgrävt bygghål och tvingas umgås med kolleger en hel dag ska sannerligen inte dessutom behöva tänka på vad hen har på sig.
Det är en insats nog att över huvud taget gått upp ur sängen.
Jag misstänker att det beror på vädret. Jag menar regnet. Paraplyer är inte att tänka på – dropparna kommer ändå inte uppifrån. Vattnet och blåsten blandar sig alltid i horisontellt läge. Papperskorgarna på Avenyn är fyllda med resterna av turisters amatörmässiga försök att skydda sig med något så banalt som en tyglapp uppspänd på några metallvajrar.
All denna väta begränsar göteborgarnas möjlighet till stil. I valet mellan snygg och torr blir det till slut alltid det senare. Ibland prövar man att ha oljerock. Ett försök till vattenavstötande finess, tills jag märkte att det ändå rann igenom om man inte “vaxade om” den. Kläder ska inte behöva vaxas om. Till slut gav jag upp. Det fick bli något vattenavstötande från Stadium.
Så har jag det inte längre. Stockholm, där undertecknad sedan några år bor, har inte alls samma otur med vädret. Istället för Atlantens kalla nonchalans inför mänsklig trivsel har vi här Östersjöns stabila insjölugn. Somrarna är varma. Vintrarna gnistrande kalla. Regn är något som kommer – men också går.
Det, ihop med diverse socioekonomiska faktorer, har gjort att stadens invånare faktiskt ägnar sig åt kläder. Alla som läst Magdalena Ribbing, i salig åminnelse, vet att klädkraven här är så strikta att det inte ens är okej med shorts när det är varmt.
Inte nog med det. Till ytan är Stockholms innerstad en mycket liten stad. Man kan i maklig takt spatsera från ena änden till den andra på under två timmar. Med tunnelbana rör det sig bara om några minuter. Ändå skiljer sig klädkoderna hejdlöst åt mellan de olika stadsdelarna.
Det är förvirrande. För varje stad borde det räcka med en ungefärlig stil att förhålla sig till, för den som vill smälta in hjälpligt. Så är det i Göteborg. Så även i Berlin. En gång bodde jag där i ett halvår och kom hem med en konstig mustasch, trasiga byxor och en t-shirt med två tjejer som slickade på en banan. Det var inget jag hade tänkt på. 2009 var det i Berlin svårt att hitta t-shirts utan någon form av besudlad frukt.
I Stockholm är allt detta omöjligt. Klädstilarna stadsdelarna emellan skiljer sig åt så kraftigt att man för att röra sig tryggt i stan måste ha minst tre olika garderober.
Samma sak gäller, läser jag med stigande förtvivlan, även sängbäddning.
För personer i Vasastan gäller det att se ut som en person som jobbar med ett akronymarbete som väldigt mycket går ut på att man inte bara måste utan faktiskt älskar att vara på ett kontor. Vi pratar sådant som: PR, PA eller HR. Kläderna är därefter: som om man rånat en kläddocka på Filippa K.
Det är inte kul – men i alla fall lätt.
De övriga två utpräglade monokulturerna Östermalm och Södermalm kräver ännu mer eftertanke för att ro hem. Tricket är att förstå att de är likare än man kan tro. På Östermalm ska du se ut som om du är rik oavsett hur mycket pengar du har. På Södermalm ska du se ut som om du inte är rik oavsett hur mycket pengar du har. Märkligt nog har de flesta dessutom lika mycket pengar (det vill säga, mycket pengar).
Samma sak gäller, läser jag med stigande förtvivlan, även sängbäddning. Enligt Svenska Dagbladet är trenden i vart fall tydlig i bostadsannonsernas stylade bilder. Trots att lägenheterna kostar ungefär lika mycket per kvadratmeter går det en skarp gräns nånstans mitt i Stockholm. På Södermalm ska sängen vara lite busigt obäddad, med en slapp filt någonstans mitt på. I Vasastan militärt hårdbäddad.
För mig, en person utan en egen Stockholmsidentitet, är situationen närmast omöjlig. Att pricka rätt i outfitdjungeln kräver planering, framförhållning och ett påtvingat klädintresse.
Ändå finns fortfarande allvarliga luckor i min Stockholmskunskap. Hur gör man om man, exempelvis, rör sig från Östermalm till Södermalm samma dag? Från de bäddade till de obäddade sängarnas land? Jag har funderat på att ha en extra outfit under, som Stålmannen. Kanske är det så alla gör. Jag vet inte.
Min största oro är hur det ska bli nästa gång jag åker till Göteborg. Vad innebär det ens att “bara ta på sig något”? Vad är ens en “varm tröja”? Och värst av allt: jag har slängt min oljerock.
I Stockholm räcker det med paraply.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
