Det fanns en tid när jag gick vilse på Östra kyrkogården. Det var under mina mer äventyrliga dagar för länge sedan, men jag minns det alldeles klart.
Första gången var en novemberkväll i början av 2000-talet då vår påhittige fotbollstränare hade skickat ut oss på en löptur eftersom vår grusplan var fullkomligt dränkt i vatten. Jag spelade i Lundens AIS – ett förening som på den tiden gladeligen tog emot gossar i övre tonåren som inte längre hade intresse av att hårdsatsa. Vi startade vid Överåsvallen och sprang snirkliga vägar bland Lundens blandade bebyggelse, de vackra landshövdingehusen, öststats-funkisen vid Prästgårdsängen och villorna mot Kärralund. Gatlampor lyste vår väg. På kyrkogården föll laget isär i mindre grupper och jag, målvakten och vänsteryttern satte oss på en bänk för att vila.
Jag ska tända ett ljus på varje plats och tänka på alla gånger jag gått vilse här.
Strax intill oss tornade en jättelik grav upp sig. Jag vet nu att det var Seatons familjegrav, så vitt jag förstår Nordens största gravmonument. George Seaton var grosshandlare i Göteborg och den som lät uppföra monumentet till minne av sin far. Det visste jag inte den där gången, men jag tror i alla fall att det var där på kyrkogården jag beslutade mig för att lägga ner bollspelandet och satsa på annat.
Andra gången jag gick vilse var en sommarnatt några år senare. Jag hade ju beslutat mig för att “satsa på annat” och var vid tillfället inne i en ganska intensiv period av planlöst strökurs-läsande på universitet i kombination med tilltagna mängder av nattsudd. Det hände att jag åt en halv special på Nobelgrillen på vägen hem från någon suspekt svartklubb eller misslyckad hemmafest. Jag åt min korv medan jag vandrade de välbekanta grusgångarna som vid rätta vägval ledde hemåt. Plötsligt befann jag mig bland pelargoner och tomatplantor. Jag hade avsiktligt hoppat över ett staket för att ta en genväg, men hamnat mitt i den lokala handelsträdgården. Jag skuttade över staketet igen och vinglade sedan i sakta mak hemåt.
Tredje gången jag tappade orienteringen letade jag efter en släktings grav. Det var höst och lönnlöv täckte de liggande gravstenarna. Jag letade länge. Ett flertal gånger passerade jag Karin Boyes grav, tänkte på raderna om att “den bästa dagen är en dag av törst” och fortsatte leta.
Jag letar inte längre. Tiden när jag gick vilse på Östra kyrkogården är förbi. Jag hittar numera rätt, även i mörkret. Någon gång har jag medfört ficklampa.
På alla helgons dag ska jag jag med glasklar kompass ta mig till en viss grav och till minneslunden. Jag ska tända ett ljus på varje plats och tänka på alla gånger jag gått vilse här. Jag ska tänka på Lundens AIS, på Seaton, på Karin Boye och på Viktor Rydberg, som också ligger begravd på Östra kyrkogården.
Men allra mest ska jag tänka andra tankar. Sådana som kanske inte gör sig så bra i ett kåseri, det bör ju vara underhållande och lättsamt. Sent i oktober tänker jag tunga tankar samtidigt som Karin Boyes rader lyfter mig. Det må vara höst och mörkt på Östra kyrkogården, vårt äventyr är ändå lika oändligt.
Rättelse: I en tidigare version av texten uppgavs felaktigt att Georg Rydeberg ligger begravd på Östra kyrkogården.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
