Nya Ullevi. Tingstadstunneln. Älvsborgsbron. Utan Torsten Henrikson – stadens "starke man" – på 1950- och 60-talet hade Göteborg sett annorlunda ut.
Han var en typisk representant för den stora socialdemokratiska samhällsbyggargenerationen: uppvuxen i en fattig familj, slutade skolan som 13-åring, hamnade på folkhögskola och blev successivt alltmer politiker. 1933 blev han som 27-åring den dittills yngste riksdagsmannen.
Men det var som göteborgsk kommunalman han skulle komma att lämna avtryck. Han präglade Göteborgspolitiken redan från mitten av 1940-talet och från och med 1955 – då han utsågs till stadssekreterare (kommunalråd) och chef för stadsbyggnadsavdelningen blev hans inflytande enormt.
Han verkar ha varit bättre på att hålla budgeten än dagens makthavare. Nya Ullevi – invigt 1958 och ett av Henriksons hjärtebarn – kostade 30 miljoner kronor. Omräknat i dagens penningvärde blir det ungefär 350 miljoner.
Det kan jämföras Friends Arena som kostade ungefär tre miljarder.
Det var också missnöje med höga kostnader som fick Henrikson att genomföra sitt djärvaste projekt.
Någon kallade det efteråt en "kupp i Chicagostil".
Bakgrunden var att den snabbt växande storstaden Göteborg behövde större ytor, men spåren från 1940-talet förskräckte. Då hade Göteborg fått expropriera bondgårdarna i Västra Frölunda och Högsbo till hiskliga kostnader.
I början av 1960-talet riktade Henrikson blickarna österut, mot Angered och Bergum, men han insåg att priserna skulle trissas upp om fastighetsägarna förstod att Göteborgs stad systematiskt köpte lagfarter. Lösningen blev ett fiffigt system med bulvaner. Det var också viktigt att undvika besvärlig publicitet. I all stillhet slöt Torsten Henrikson en pakt med Göteborgs-Postens chefredaktör Harry Hjörne – som också var folkpartistisk politiker.
Det är nästan ofattbart att det lyckades. Till slut hade staden Göteborg diskret köpt 2 600 fastigheter. Införlivningen – snarast erövringen – av Angered och Bergum var ett faktum.
I jämförelse med Angeredskuppen bleknar nästan Henriksons två andra jätteprojekt: Tingstadstunneln och Älvsborgsbron.
Älvsborgsbron var den enda fråga där man kunde ana en fnurra mellan honom och Harry Hjörne. De var annars förbrödrade över partigränser (S och FP) och maktgränser (politiker och medier) på ett sätt som i dag vore otänkbart. Men när det gällde planerade hängbron i väster propagerade Harry Hjörne ivrigt för namnet Västerbron och mot namnet Älvsborgsbron.
I GP fastslog Harry Hjörne (som själv talade en av medarbetarna mödosamt tolkad skånska) att anhopningen av konsonanter i Älvsborgsbron vore omöjligt för göteborgarna att klara av.
Torsten Henrikson stod dock fast vid Älvsborgsbron. Först många år senare, i en radiointervju, berättade han vad det var som slutligen hade fått honom att bestämma sig.
Ty han var inte opåverkad av namndiskussionen. Han var tveksam. På väg in till det avgörande fullmäktigemötet passerade han en pojke som stod på Gustaf Adolfs Torg och försökte lösa någon skoluppgift i hemkunskap. Henrikson hjälpte till så gott han kunde och utbad sig samtidigt om en gentjänst. Pojken fick läsa högt från ett papper med texten Älvsborgsbron. Pojken kastade ett öga på ordet och sade blixtsnabbt "Ällsbossbron". Då förstod Torsten Henrikson att namnet inte skulle bereda göteborgarna några bekymmer – de skulle helt enkelt hoppa över de konsonanter som tedde sig besvärliga. Henrikson gick därpå lugnt in och tillstyrkte namnet Älvsborgsbron.
Torsten Henrikson var en av få göteborgare som förtjänat etiketten "Stadsbyggare". Under hans tid växte Göteborgs yta mer än det någonsin gjort tidigare. Vi far ännu på hans broar och genom hans tunnlar. Han präglade Göteborgs 1900-tal.
Missa inget från GP Göteborgiana!
Nu kan du få alla våra texter och reportage om det gamla Göteborg som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Göteborgiana. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
