Förra veckan inträffade en incident som tydligen helt har undandragit sig den svenska och internationella pressens intresse.
Så här var det.
En semesterledig göteborgare for med sin familj och ytterligare några svenskar till Berlin. Deras mål var Pergamonmuseet. I september 2023 kommer detta museum att stänga för reparationer i fjorton år. Tysk grundlighet.
Den semesterledige göteborgaren satte följaktligen hotellets väckarklocka på fem och lämnade i gryningen Kurfürstendamm för att stå först vid entrén på Museumsinsel – musei-ön – när Pergamonmuseet öppnade.
Han fick biljetter för insläpp klockan sexton.
De mellanliggande timmarna ägnade svenskarna åt att tjuvlyssna på amerikaner på torget framför Altes Museum och rycka Nefertiti i skägget på Neues Museum.
Men denna vackra dag hade han så att säga otur med Tyskland. Alla tyska museivaktmästare var arga på honom och viftade med korviga preussiska pekfingrar när han gick för nära Nefertiti eller Schliemanns trojanska guld. Till tonåringarnas förlägenhet hamnade han i gräl med en hovmästare och de tvingades byta lunchrestaurang.
Han var alltså matt när han klev in på Pergamonmuseet. Detta museum består av två halvor. Det är den äldre halvan som ska stänga i fjorton år. Den nyare halvan domineras av ett enormt panoramarum. Besökaren kliver in i en trettio meter hög cylinder. På innerväggarna framträder ljus, ljud, måleri, fotografi, tempel, djuroffer, eldar, vinsluttningar och amfiteatrar. Mitt i detta enorma tyska rum – cylinderns innervägg är drygt 3 000 kvadratmeter – står ett torn. Besökaren vandrar i trappor som vindlar mot himlen.
Men innan göteborgaren kunde släppas in i Pergamonmuseet ställdes han inför dagens tolfte preussiska pekfinger.
Det var en obeveklig vaktchef.
En doft av rakvatten stod runt vaktchefen.
Han ville inte släppa igenom göteborgarens minimala ryggsäck.
Man ska välja sina krig. Göteborgaren valde detta krig.
Han hörde sig själv säga att ryggsäcken under dagen hade passerat varje annat preussiskt pekfinger och att de minsta föremål som förekom inne på Pergamonmuseet var marmorskulpturer eller korintiska kapitäl på åtminstone två hundra kilo.
Naturligtvis förlorade göteborgaren kampen mot vaktmästaren. Väskan låstes in. Göteborgaren väste en sista desperat spydighet i riktning mot doften av rakvatten och gick dyster in i museet.
Hans humör blev inte bättre när han upptäckte att hans fjortonåriga dotter hade fått passera med sin svartgnistrande handväska.
Efter en stund tröttnade flickan på att bära handväskan. Hon gav den helt trankilt till den lugubra fadersgestalten.
Göteborgaren blev lika omsvärmad som en av omständigheterna besvärad spartan vid Thermopyle.
Han stod på den näst översta platån inne i det som rimligen är världens största museisal, lutad mot det magnifika tyska järnräcke som bestod av balkar och tusentals tunna stålvajrar. Det drog mot midnatt i Pergamon eller Rom någon gång för två tusen år sedan. Eldarna sprakade. Han tyckte att han kände doften av bränt fårkött.
För första gången under denna dag stod göteborgaren och njöt.
Han höll flickans handväska i midjehöjd och lutade sig mot den så att den kom i kläm mot det underbart komplicerade preussiska ståltrådsräcket.
När han skulle gå satt flickans handväska fast i räcket.
Han bände. Han petade. Han ställde sig på knä och lyste med mobiltelefonen.
I detta skede kom, inte oväntat, en av Pergamonmuseets cirka 300 vaktmästare. Det var en kvinna i sextioårsåldern.
Göteborgaren sa på engelska att han råkat fastna med sin dotters handväska.
Museivaktmästaren missförstod budskapet.
Hon uppfattade att svensken hade funnit en okänd fastkedjad väska.
Detta var förklaringen till att resten av det svenska sällskapet – som ovetande befann sig i en annan sal – kunde bevittna en fullskalig bombutryckning.
Det var ett tiotal vakter.
Göteborgaren blev lika omsvärmad som en av omständigheterna besvärad spartan vid Thermopyle.
När han i detta tumult försökte förklara situationen såg han i ögonvrån tonårsflickan. Hennes blick sa att ett sånt rabalder var just vad hon hade räknat med från hans sida.
Tio museivakter misslyckades med att få loss en svensk tonårsflickas handväska. Medarbetaren tolkade bisatser och ackusativobjekt och tycktes sig höra att de övervägde att stänga och evakuera Tysklands populäraste museum, eventuellt hela Berlins Museumsinsel.
Till slut sade en av dem:
– Nein. Vi får hämta Hans.
Svensken trodde först att de syftade på det svenska regnvädret. Men det var ytterligare en vakt som åkallades. En hittills oanvänd resurs i frågor rörande fastkedjade flickhandväskor.
Uppenbarligen ett slags supervakt.
Supervakten Hans anropades i telefon. Han hördes på långt håll. Han kom tungt pustande i sin vita skjorta uppför trappan i tornet med en verktygslåda i handen. I mörkret hade göteborgaren svårt att urskilja hans drag. Men det behövdes inte.
Doften av rakvattnet röjde honom.
Han gav göteborgaren en mycket lång blick.
Det måste ha varit den längsta blick som avlossats i Berlin sommaren 2023. Den rymde så mycket: klentrogenhet, förvåning och ett inte så litet mått av triumf.
Göteborgaren kommer inte att göra några ytterligare uttalanden om Pergamonmuseet. Hans semester är slut. Han återinträder som kåsör i detta nu.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
