Häromveckan tog jag plats på scenen på Göteborgs stadsteater. Det är inte så illa som det låter. För att skapa arenakänsla för en pjäs om Blåvitt har en fotbollsläktare byggts upp för publik och en sådan guldbiljett hade jag. Som att sitta på Gamla Ullevi fast inne på teatern – en minst sagt hisnande känsla.
När publiken i salongen skanderar ”Andra sidan är ni klara?” strax före avspark får ramsan plötsligt en större betydelse. Ett möte mellan sport och kultur kan inte bli tydligare än så här och ögonblicket är så vackert att jag får torka mascaran med den blåvita supporterhalsduken. Somliga fnyser förstås åt detta gränslösa tilltag men hos mig sprids en värme i bröstet likt den ett skilsmässobarn känner efter att ha bjudit hem sina föräldrar på middag och det visar sig fungera utmärkt.
Att ha en nära relation till både kultur och sport är ofta härligt, alltid omväxlande och genomgående tidskrävande. Inte sällan uppstår en inre kamp om prioriteringar som i sig kan kännas som en plågsamt jämn SM-final. Ibland avgörs det på straffar. Det innebär också att man utvecklar en effektivitet för att försöka hinna med sina skilda världar. Kanske smygkollar man en handbollsmatch i mobilen under en konstutställning eller klämmer ett par kapitel i medhavd roman i halvtid på Partille arena. Har jag hört.
Trots att jag rimligtvis inte är ensam om att ha detta så att säga breda intresse – eller om det bara är en oförmåga att bestämma sig – så är det lätt att känna sig udda. När jag var ung och lovande, men tydligen lika ambivalent, hade jag under en tid delad tjänst mellan sport- och kulturredaktionen på en stor tidning. Femtio procent sport, femtio procent kultur – hundra procent nöjd. Jag har sällan känt mig så bekräftad som när jag fick detta erbjudande – eller för den delen haft en så lyhörd chef (som säkerligen fick försvara denna kreativa lösning och dessutom skapa ett omöjligt schema – tack och förlåt, ett kvarts sekel senare). Det var ett fantastiskt sätt att kombinera två områden som oftast förhåller sig till varandra som lägenhetsgrannar i en större stad. Men det finns något ännu bättre. En sällsynt företeelse som faktiskt kan skådas på flera teaterscener nu i vår: när kultur och sport bestämmer sig för en träff. Har man tur säger det klick.
Här sitter vi på blå och inte så teatermässiga plastsitsar med träsmak och jag kan känna doften av korv och allsvensk premiär men slipper bekymra mig om bengaler och bråk.
Det är en fredag i februari när mamma bjuder med mig på premiär på Stadsteatern i Göteborg, vilket alltid är trevligt men denna gång högtidligt utöver det vanliga. Vädret kräver paraply men Poseidon skiner och han ler uppmuntrande när vi skyndar förbi; ett pissigt vårregn kan inte störa hans kväll. Pjäsen vi ska se heter ”Änglarna, finns dom?” och jag är så taggad att jag har bytt den mer premiärvänliga kappan mot IFK-blå täckjacka. Det är teater, det är fotboll och det handlar om mitt lag – det är tre saker under ett tak och det är bättre än alla chokladägg i världen. På röda mattan passerar blåvita hjältar som vunnit Uefacupen och Glenn Hysén berättar glatt för GP:s utsände sportreporter att han inte varit på teater sen mellanstadiet. Spelare och supportrar blandas med kulturpersonligheter och teaterkritiker och allt är som en surrealistisk dröm men också precis som det ska vara.
Maria Näslund - kåsör på Nya Världens gång
Maria Näslund har i många år skrivit om litteratur på GP:s kultursida. Nu ska hon spela ut hela sitt magnifika göteborgska lokalsinne som kåsör på GP Världens gång. Hon börjar med den mest göteborgska blandning man kan tänka sig: fotboll och kultur.
Med våra halsdukar över axlarna tar vi trappan upp till scenen och det mäktiga läktarbygget. Vi ratar raskt och rutinerat första raden och slår oss ner på andra – skådespelare som får feeling är inte att leka med – och mittemot oss, på andra sidan planen eller scenen, ser vi publiken i salongen. Pjäsen har inte ens börjat och jag är redan nöjd. Här sitter vi på blå och inte så teatermässiga plastsitsar med träsmak och jag kan känna doften av korv och allsvensk premiär men slipper bekymra mig om bengaler och bråk. Det är perfekt.
Våra vänliga läktargrannar, som jag vågar påstå är mer kultur än sport, berömmer oss för vårt supporterengagemang och imponeras av att vi kan alla blåvita sånger. Men det dröjer inte länge förrän de också kommit i stämning och hela Ullevi förenar sig i ett och samma vrål. Efter slutsignalen pratar vi om fotboll, om föreställningen och om den pågående utställningen med Göteborgskoloristerna på Konstmuseet, en skruvad frispark från teatern. Just där och då vill jag aldrig att sport och kultur ska lämna varandra.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
