Det var mycket prat om sprit häromdagen. Alla verkar vara arga på Socialstyrelsens nya rekommendationer. Jag kan inte minnas någon annan fråga där Edward Blom och Dagens Nyheter har visat samma glödande indignation.
Emellertid har jag saknat en aspekt av debatten: de nya rekommendationernas effekt på humorn.
Ty dessa nya rekommendationer skulle inte blott göra oss friskare. De skulle också få katastrofala konsekvenser för sprithumorn.
Jag är medveten om att sprithumor är en otillräcklig beteckning, men alkoholhumor låter liksom för kliniskt.
Sprithumorn är en svensk urberättelse. Utan sprithumor ingen Bellman. Ingen Lucidor. Ingen Lenngren. Ingen Selma Lagerlöf.
När Frans G Bengtsson i Röde Orm låter Toke klaga över att historieberättandet skapar en torka i halsen vill läsaren ana en trovärdig observation från vikingatiden.
Numera (eller snarare: fram till förra veckan) fanns en organiserad och avdragsgill svensk form för att skapa ny sprithumor. Sådana tilldragelser har det senaste halvseklet kallats firmafester, teambuilding eller kick-off. Det som deltagarna sedermera minns och berättar om dessa evenemang – ofta i åratal efteråt – handlar uteslutande om alkohol.
Det är då grå kamrerer plötsligt utmanar alla på armbrytning eller då Ulla från receptionen gömmer sig i en moraklocka som välter.
För något sekel sedan fyllde sprithumorn hela den svenska offentligheten.
I Strix och Söndags-Nisse kunde man läsa om greven som drog sig tillbaka till sina salonger i kvällningen ”tillsammans med en halvflaska mosel, min sedvanliga nattdryck”.
Piraten skrev om en man som kände blott tre samtalsämnen, men dem behärskade han i gengäld till fulländning: han pratade om punsch som han hade druckit, punsch som han ämnade dricka i framtiden och den punsch som han för ögonblicket drack.
Det fina är alltså att inflödet av dessa berättelser aldrig har försvunnit. Det har varit konstant. Världskrig har utkämpats. Folkhem har byggts. Sprithumorn har flödat.
I marginalen – jag vet inte om det räknas – har jag själv bidragit med en mycket liten berättelse som esomoftast ännu traderas i medelålders journalistmiljöer. Skälet till att jag är tveksam till berättelsens berättigande är att den inte handlar om alkohol som har druckits, utan om alkohol som inte har druckits.
Men i början av 2000-talet hade det börjat anses olämpligt att dofta konjak i redaktionsmiljö.
Men det är utan tvekan det antydda inslaget av alkohol som har hållit berättelsen levande.
Ty varje december runt sekelskiftet sålde GP:s Göteborgshistoriska expert Bengt Öhnander sin bok ”Göteborg berättar” i Nordstan. Han hyrde ingen försäljningsplats. I stället medförde han ett eget fällbord på vilket han hade klistrat ett utdrag ur ordningsstadgan. Han hade funnit ett glapp i regelverket. Eftersom Nordstan räknades som gatumark kunde han inte köras bort.
Han sålde böcker med de bästa marginalerna i norra Europa.
Ungefär den 20 december varje år gjorde han ett triumfartat besök på Världens gång-redaktionen för att fira sina framgångar. Han medförde då en stor vetekrans och – till redaktörerna – tre små femcentiliters souvenirflaskor med konjak.
Men i början av 2000-talet hade det börjat anses olämpligt att dofta konjak i redaktionsmiljö. Det hade annars tidigare hört till befattningsbeskrivningen.
Sålunda gömde de tre redaktörerna diskret sina tre miniflaskor bakom Nordisk familjeboks uggleupplaga i halvfranskt band i Världens gång-redaktionens bibliotek. Detta pågick i sex år.
När sedermera hela GP:s redaktion möblerades om återfanns arton dolda flaskor konjak hos Världens gång-redaktionen, huvudsakligen bakom Nordisk familjeboks band 9 (Fruktodling-Gossensass).
Skyddsombud kopplades in.
Min bestämda uppfattning är än i dag att arton upphittade flaskor konjak – om än små – bakom band 9, Fruktodling-Gosensass, är ett bevis för att denna konjak inte har druckits.
Och jag minns en natt för många år sedan då det snöade och jag fann en sovande full Blåvittsupporter utanför GP-husets dörr. Jag bar in honom på Scandic Hotell vid Åkareplatsen. Jag tänkte att var bättre för honom att vila sig där i en fåtölj än att sitta på tidningshusets tomma kalla stengolv. På Scandic blev de inte glada att se honom. De hade ägnat större delen av kvällen åt att kasta ut den man som jag bar in.
Den historien hade inte varit det minsta rolig om Blåvittsupportern hade varit nykter. Då hade det varit enbart tragiskt.
Spriten har kort sagt vissa omisskännliga slapstickkvaliteter.
Det är det som oroar mig med Socialstyrelsens nya rekommendationer.
Vi kommer att bli ett friskt och tråkigt folk. Redan nu känner jag likt Toke att det kommer en torka i min hals.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
