"Black lives matter!"
Hur avspeglas denna angelägna rörelse i ett massmedium – och en alltmer erkänd konstart – som den tecknade serien?
Redan i en av mina första böcker om serier, "Serier och serietecknare" (1969), tog jag upp ämnet om svartas representation i de rutor som föreställa världen. Jag citerade bland andra "Pogo"-tecknaren Walt Kelly som beklagade att en svart person i en serie "måste ha ett ändamål".
– Folk kan inte godkänna att han finns där bara som en mänsklig varelse, sa Kelly.
De få tecknare som behagade svara på Harriet Glickmans propå medgav att hennes tanke var god men att de ogärna "ville ändra på vinnande lag".
Vad har hänt sedan detta uttalande slutet av 1960-talet? En del, trots allt.
Låt mig få berätta om Harriet Glickman, en pensionerad skollärare som i våras avled vid 93 års ålder i Sherman Oaks i Kalifornien.
När Martin Luther King hade mördats den 4 april 1968 började hon som många andra fundera över mediernas gestaltning av rasfrågorna i USA. Som lärare hade hon noterat att tidningsserierna spelade en stor roll i barn- och ungdomsvärlden – och även i vuxenvärlden. Ms Glickman fick idén att skriva till USA:s främsta serieskapare för att förmå dem att införa fler vettiga svarta karaktärer i sina verk. (Påpekas bör kanske att Harriet Glickman var vit.)
Äldre dagliga serier som "Barney Google" och "Moon Mullins" körde i den här vevan fortfarande med traditionella black faces: kolsvarta, enfaldiga ansikten, krulligt hår och otroligt tjocka läppar.
Alla svarta var i tjänsteställning.
De flesta serier hade inga svarta karaktärer alls.
De få tecknare som behagade svara på Harriet Glickmans propå medgav att hennes tanke var god men att de ogärna "ville ändra på vinnande lag".
En som hörsammade Harriet Glickmans vädjan var emellertid Charles M Schulz, skapare av serien "Snobben" som hade startat 1950 och som nu gick i mer än 1000 tidningar över hela världen. Den handlade om en skara – vita – barn samt en kuriös hund.
– Jag förstår ju att man inte kan göra radikala förändringar i en institution som "Snobben" utan att det skickar chockvågor genom redaktioner, kunder, läsare etc, skrev Glickman när hon i maj hade upprättat kontakt med Schulz. Men ni har en resning och ett anseende som nog kan stå emot det mesta, tillade hon.
Schulz svarade att hon skulle vara extra uppmärksam när hon slog upp seriesidan i slutet av juli.
Den 31 juli 1968 uppenbarade sig den svarte pojken Franklin Armstrong i "Snobben" för första gången. Han hade hittat Karls stora badboll som hade försvunnit i havet och började otvunget hjälpa Karl med att få hyfs på hans vingliga sandslott. Han berättade bland annat att hans pappa var och krigade i Vietnam. Efter några strippar försvann han – men bara tillfälligt – med Karls entusiastiska slutreplik ringande i öronen:
– Fråga din morsa om du får komma hit nån mer gång och spela baseball och bygga sandslott!!!
Dessa och även senare avsnitt med den lille färgade Franklin var så ovanligt poänglösa att man måste anta att Schulz huvudsakligen ville markera ett ställningstagande: Franklin är en vanlig liten amerikansk kille som råkar vara svart.
Och även om han hade gjort en ganska diskret entré i serien hade många läsare lagt märke till honom. De flesta var positiva. Fast några tidningsredaktörer i den segregerade Södern upprördes när Franklin dök upp i skolan med de andra barnen.
Kritiken upphörde gradvis, berättade Schulz för mig när jag hösten 1969 besökte honom i hans hem i Sebastopol utanför San Francisco.
Harriet Glickman var nöjd och förblev nöjd över sin insats resten av livet.
Vad hände sen?
Den 5 oktober 1970 gjorde den svarte jazzskäggige fänrik Flip entré i Mort Walkers serie "Knasen".
Walker råkade mer illa ut än Schulz – detta eftersom Flip var en mer utpräglad personlighet än lille Franklin och dessutom amerikansk arméofficer med stort självförtroende. Ett antal sydstatstidningar vägrade inledningsvis att publicera de avsnitt där han var med. Afroamerikanska läsare tyckte att han var alltför jargongig och parodiskt cool.
Det finns fler nyanserade svarta karaktärer i dagspresserier nu för tiden; i GP:s Zits förekommer exempelvis en hel del svarta tonåringar. I serietidningarna har skett en markant ökning av fängslande färgade aktörer.
Men ännu har vi inte sett någon bred, riktigt framgångsrik humorserie med enbart svarta personer i huvudrollerna.
