John Brovik: ”Åh fan! Har ni hund också!”

Månadens GP-fyr april 2025: Simrishamnsfyren.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Jag stod uppe vid ledfyren i Simrishamn. Såg ut över staden, en av landets minsta. Simrishamnsfyren, GP:s aprilfyr, kom på plats i slutet av 1950-talet. Den vita sektorn når 13 sjömil ut över Östersjöns kalla vatten med en lyshöjd på 16 meter. Fyren är märklig, en stege rätt upp med metallkorg vid sidan av kuren på toppen.

Framför fyren låg ståltrålaren ”Courage” byggd i Amstel, Nederländerna, 1973; ”Courage”, den stora sillfiskaren i Östersjön som ska samsas med det kustnära, småskaliga fisket.

I hamnen stod tidigare en lägre fyr, precis lik fyren på Stenshuvud norr om Simrishamn. Hamnfyren fick AGA-ljus 1916 direkt från Gustaf Daléns toppmoderna fabrik på Lidingö. Dalén tänkte på allt. På Lidingö fanns arbetarbostäder med el och WC som standard. Trevlig dansbana. Biograf. Konsumbutik.

ANNONS

Men ingen bro. Arbetarna fick ta båten till jobbet på Lidingö. Båten hette ”AGA III”, en fin liten ångare som senare dök upp i Astrid Lindgrens TV-serie ”Vi på Saltkråkan”. Nu fick ”AGA III” artistnamnet ”Saltkråkan”. Ett bra namn som Astrid Lindgren lånat från vita sjömärket Saltkråkan på Jungfrufjärden i Stockholms skärgård.

Nu kommer ju en nytolkning av Astrid Lindgrens klassiker i SVT. Berättelsen om familjen Melkersson, Tjorven, Båtsman, inspelad bland annat på Möja. Klart man blir orolig. Finns båten ”Saltkråkan” ens med som länk i historien? Eller blir det ribbåt, snabbfärja, bärplan ut till ön?

Då var det fingerkrok, dragspel och dans. Det var sköna träbåtar i rader för ankar.

Simrishamn. Ingvar Holm, författare och litteraturprofessor, noterar i sin bok ”Segla med stormen” att stan har ”präst, domare, stins och dansk vicekonsul”. Jaha. Och här lovar kostern ”Ellinor” upp den 17 juli, 1922. Snart har man förtöjt med dubbla halvslag, rusat iland och satt fart på stan. Skepparen (Evert Taube), styrmannen (Kurt Jungstedt) och jungmannen (Gösta Taube) dricker Rhenvin, går på restaurang och dansar ”med stöddiga, men sjöstadslivliga flickor”.

Tidigt nästa morgon, avsegling. ”Hela Simrishamn var på benen”, skriver Evert Taube i loggen, ”och damerna viftade. Gastens lilla dam från dansen stod längst ut på piren och rodnande ljuvt.”

Men ”Ellinor” är inte enda berömda kostern som lagt till i Simrishamn. Två grova master såg jag som stack ut bland alla höga riggar i småbåtshamnen. Det var ju rätt osannolikt. Den båten? Här nere? Men när jag kom närmare: där låg den, Västkustkostern ”Frifararen” från Klädesholmen.

ANNONS

Jag minns ”Frifararen”. Jag minns henne från Bassholmen och Föreningen Allmogebåtars stora dag. Då var det fingerkrok, dragspel och dans. Det var sköna träbåtar i rader för ankar. Nära gamla fyren från Plogjärnet vid hamnbassängen lyste norska räddningskryssarna ”Colin Archer” och ”Stavanger” upp festen.

Vi kom dit i en koster som var bred, kort, brutalt låg. Sittbrunnen var inte mycket större än en ordinär IKEA-fåtölj. En båt mest för en ensamseglare, överlevare, asket. Men jag hade drabbats av det som Evert Taube kallar för ”kosterbåtsdelirium”, en stilla besatthet. Jag tyckte kostern kunde vara perfekt för en småbarnsfamilj med hund. Den var ju så vacker.

Vid den långa skrangelbryggan på Bassholmen fanns kanske plats för oss. Tilläggningen blev knepig, men barnen satt lugnt inne i ruffen och spelade ”Löjliga Familjerna”. Några båtar bort låg ”Frifararen”. Jag kände genast igen Claes Hake, bildhuggaren från Klädesholmen, på däcket. Mannen som ju bland annat skapat storslagna ”Tro, Hopp och Kärlek” i huggen granit, ytterst mot väster vid Skapholmen.

Där fick vi äntligen skavt oss in till bryggan. Folk applåderade artigt från ankarliggarna. Ett barn kom ut genom de små ruffdörrarna. Hake tog ett steg framåt. Ett barn till ur ruffen efter en stund. Sedan öppnades förluckan, ytterligare ett barn ålade ut.

ANNONS

Till sist skuttade så skeppshunden ut i den hästskoformade sittbrunnen. Folk höjde verkligen på ögonbrynen nu. Och där hördes ropet från ”Frifararen”, ropet jag aldrig glömmer.

Åh fan! Har ni HUND också!!

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

John Brovik är Västsveriges mest saltstänkta skribent – älskad för sina reportage och kåserier från fyrar och hamnar längs Västkusten. Strandhuggen gör han tillsammans med hustrun och fotografen Britt-Marie Brovik.
ANNONS