Knappt har kränktheten över lussekorven blåst över så har det blivit dags för det årliga semmelsurandet. Vi minns ju alla ilskan över 2015 års semmelwrap, 2016 års semmelsmoothie och fjolårets prinsessemla. Att låta semlan möta något som inte är en semla och låta folk dela sönder och samman bilder på bakverket, för eller emot, i sociala medier har blivit en uppskattad tradition.
Och en som vilar på stabila axlar – redan våra förfäder fattade att det är lätt att få uppmärksamhet om man slår samman två till synes oförenliga livsmedel. På 1400-talet använde man sig av ett riktigt billigt knep vid de europeiska hoven i form av rätten Cockentrice: Ett grishuvud fastsydd på en kalkonröv. En given snackis – om än inte särskilt raffinerat.
Mer avancerad var Alexandre Balthazar Laurent Grimond de la Reynieres skapelse Rôti Sans Pareil från början av 1800-talet – den gigantiska, nu utdöda fågeln stortrapp, fylld med en helkalkon, som i sin tur var fylld med en hel gås. Så pågick det som en rysk docka i sjutton lager, innan man allra längst in fann en hel liten fältsparv. Med en ännu mindre sångfågel intryckt i buken.
Då som nu är nyskapande maträtter ett oerhört effektivt sätt att fånga sin publik. Och då som nu är det enklare att fånga publiken genom att sätta ihop saker de redan är bekanta med, än att börja någon långrandig presentation om en centralamerikansk böna med referenser som få av gästerna begriper. Förr kallades det jippo, nu säger vi klickbete. Men principen är densamma.
Reaktionerna skiljer sig dock mellan tid och plats. För 200 år sedan fanns nämligen inga semmelpuritaner i Sverige för då kunde bakverket se ut på olika sätt – ibland var det fyllt med kummin och pomerans. Någon annan gång med suckat och citron. 1800-talssemlan kunde förvisso vara fylld med mandel och ovispad grädde – också. Men eftersom separatorn ännu inte kommit dröjde det till 1930-talet innan bakelsen hade vispad grädde under locket och såg ut som det vi idag kallar semla.
Så sent som tidigt 2000-tal gick det utmärkt att publicera recept på saffranssemlor och chokladsemlor i svenska mattidningar utan att det rönte någon som helst uppmärksamhet annat än nyfiket uppskattande i en smal krets. I dag får stora delar av Sveriges befolkning reda på om en frifräsande bagare i Falkenberg hällt kolasås på ett semmellock via rasande statusuppdateringar på Facebook fem minuter efter att det har hänt.
Så inför semmelsäsongen vill jag bara mana till lugn. I alla fall så länge ingen fyller en fastlagsbulle med en levande fasan. För det har alltid funnits en vilja att skapa virala maträtter, oavsett om man med det menar något som får 70 000 Facebook-delningar eller något som adelsdamer viskar med hembiträdena om. Vila istället på tangenterna i år i den stilla förvissningen om att vi i alla tider fått den semla vi förtjänar.
