Valerie Solanas pjäs Upp i röven på dig från 1967 har inte bara försetts med hela tre dunkla undertitlar: Från vaggan till båten, Suga stort och Upp ur slemmet. Den inleds också med en mångordig dedikation. Pjäsen tillägnas först Solanas själv då hon har varit ”en outsinlig källa till styrka och vägledning, vars hårdnackade lojalitet, hängivenhet och tillit” har varit en förutsättning för att pjäsen skulle bli skriven. Därefter tackar hon sig själv ännu en gång, bland annat för ”kommentarer, behjälpliga antydningar, kritik och förslag” och slutligen ytterligare en gång för ”oberoende forskning om män, gifta kvinnor och andra vansläktade”.
Ur detta kan man läsa ut två saker. Dels att Solanas förmodligen både var en misantrop och ensamvarg. Dels att hon var ironiker, och framförallt en mycket rolig sådan.
Tråkigt nog är Valerie Solanas inte mest känd för sin humor, utan för att hon 1968 sköt Andy Warhol. Incidenten är faktiskt nära kopplad till Upp i röven på dig. En av orsakerna till Solanas ilska mot Warhol var att han hade slarvat bort hennes pjäsmanus. Det är också den faktiska våldshandlingen som har gjort att Solanas mest kända verk, SCUM-manifestet, alltför ofta har lästs som ett politiskt manifest snarare än som ett litterärt verk med konstnärliga anspråk.
Som sådant blir SCUM-manifestet förstås också otäckt: Solanas slår där effektivt fast att det är att smickra en man att kalla honom ett djur, påpekar att den tekniska utvecklingen snart kommer att göra mannen överflödig i reproduktionen och argumenterar sedan flitigt, och stundtals riktigt övertygande, för att vi därför bör sträva efter att utrota honom. Men texten är förstås ingen uppmaning. Det är istället ett svar på århundraden av misogyna texter, från Aristoteles till August Strindberg, kontroversiell möjligen som litterär utopi men knappast som politisk text.
Trots det blev uppståndelsen stor när Turteatern 2011 gjorde pjäs av manifestet. Jämställdister ville ordna demonstrationer mot den, skådespelaren Andrea Edwards blev dödshotad och teatern bevakades av polis. Men jag är ändå tveksam till om en uppsättning av Upp i röven på dig skulle väcka lika starka känslor. Inte för att dess idéinnehåll är mindre kontroversiellt. Det är i stort sett samma som i SCUM-manifestet. Men i Upp i röven på dig låter Solanas idéerna ta mänsklig gestalt, därför blir det också än mer tydligt att det rör sig om litteratur.
Faktum är att hela pjäsen med lite god vilja går att läsa som en förvrängning av den klassiska sedekomedin. Med den skillnaden att det hos Solanas förstås inte är salongens utan gatans seder som undersöks. Vi får följa pjäsens hjältinna Bongi Perez under en eftermiddag då hon sitter utanför sin lägenhet och ropar efter tjejer som går förbi. Snart har hon samlat på sig ett gäng udda typer. Två snubbar, som liksom Bongi, går runt på gatan för att ragga, den löjlige Alvin Koontz som Bongi säljer sex till, och inte minst en Daddy’s girl, en kvinnohatande och oförblommerat mansdyrkande kvinna, som kallar sig Ginger.
I den verbala sammandrabbningen mellan Ginger och Bongi når Upp i röven på dig sin höjdpunkt i både stil, idéinnehåll och absurditet. När Ginger först gör entré på scen är hon på jakt efter en ”lort” som hon har tappat på gatan. Hon skall ordna en middag för sin kollega Russel och behöver lorten för att ”män hyser mycket större respekt för kvinnor som är bra på att lapa i sig skit”. Russel presenterar hon i sin tur entusiastiskt som en extremt begåvad man som skriver så lysande essäer att det inte går att förstå ett enda ord av dem. När Russel i sin tur dyker upp och skall konversera Bongi gör han det genom att mekaniskt testa hennes ordförråd.
Upp i röven på dig saknar egentlig intrig och mot slutet tappar den nästan styrsel helt. Men den är också mycket rolig och full av repliker som förtjänar en scen. I sina bästa stunder framstår Solanas som en radikalfeministisk Oscar Wilde.
Rolig är också den kortare text som följer med pjäsen, Grundbok för unga flickor som vill platsa i ledighetskommittén. Här bjuder Solanas på en grundkurs i tiggeri, vilket enligt henne är ett lämpligt försörjningssätt för unga kvinnor som har tagit examen från college och vill ”undvika något plumpt – som arbete”. Texten är bara dryga tio sidor lång men kvick, enkel och rak. Tillsammans med Upp i röven på dig visar den, liksom Kristian Carlssons belysande förord, att Solanas inte förtjänar att avfärdas som hatisk våldsverkare, utan tvärtom att läsas som en riktig författare med ironin, parodin och överdriften som litterära metoder. Det inkluderar förstås även SCUM-manifestet.
Själv kommer jag att tänka på att Solanas där efterlyser kvinnor förmögna till intensiv, skojig och bitchig konversation. Sådan skulle jag också gärna se mer av, både ute på gatorna och på scen. Och att Solanas själv var mästare på just det lämnar Upp i röven på dig utom all tvivel.
Skribenten
Mikaela Blomqvist är kritiker på GP Kultur. Recenserade senast Mara Lees avhandling i litterär gestaltning, När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid.
Ämnet
Upp i röven på dig är den pjäs av Valerie Solanas som Andy Warhol slarvade bort manus till. Pjäsen, som skrevs innan SCUM-manifestet, antogs länge vara försvunnen innan den många år senare återfanns på Warholmuséet i en silversprayad koffert donerad av fotografen Billy Name. Nu ges pjäsen ut på svenska.
