Solisten Katarina Giotas gör en livfull gestaltning i Göteborgsoperans säsongspremiär.
Solisten Katarina Giotas gör en livfull gestaltning i Göteborgsoperans säsongspremiär. Bild: Emil Rinstad/Göteborgsoperan

Magnus Haglund: Uppsluppet när Operan tolkar Bernstein

Göteborgsoperan drar igång säsongen med en orkesterkonsert med amerikanska förtecken. Trots att Dvoráks symfoni står i centrum, är det Bernstein det svänger om, skriver Magnus Haglund.

ANNONS
|

Antonín Dvoráks nionde symfoni, populärt kallad ”Från nya världen”, komponerades på 1890-talet under den tid som den böhmiske tonsättaren var rektor vid musikkonservatoriet i New York. De folkmelodier och spirituals som vävs in, framförallt i den långsamma satsen, är fulla av häpnad och naturnärvaro. Här finns en sorts mytologisering av landskapet, av de oändliga vidderna och människans förhållande till både städerna och naturen.

När Göteborgsoperan inleder säsongen med en orkesterkonsert står Dvoráks symfoni i centrum. Men också det övriga programmet speglar den amerikanska erfarenheten: Aaron Coplands arrangemang av äldre amerikanska folksånger, för mezzosopran, basbaryton och orkester, och Leonard Bernsteins symfoniska danser ur ”West Side story” och samme tonsättares ouvertyr till musikalen ”Candide”.

ANNONS

Det finns en påfallande enkelhet i uttrycket som varierar det humoristiska och det pastorala

Copland arbetade med sitt material under åren 1950-52 och lät väckelsesångerna och det folkliga berättandet påverka musikens utformning. Det finns en påfallande enkelhet i uttrycket som varierar det humoristiska och det pastorala. Solisterna Katarina Giotas och Kristian Lindroos gör skickliga gestaltningar, även om det skolade sättet att sjunga litet grann står i vägen för den konstlösa förmedlingen. Det är dock svårt att inte imponeras av komiken i Giotas tolkning av ”I bought me a cat”, en sorts variant av ”Per Olsson hade en bonnagård”, där ankan, gåsen, grisen, kossan och hästen härmas träffsäkert.

Framförandet av Bernsteins dansrytmer och medryckande melodier präglas av en uppsluppen spelglädje. Detsamma kan tyvärr inte sägas om Dvorákspelet. Här är det snarare som om en sorts ludd hade lagt sig över de olika instrumentsektionerna. Det låter visserligen fint om de lågmälda passagerna, där den melodiska skönheten bär spelet vidare. Men den energitäthet som är så viktig för att satserna skall hänga ihop infinner sig aldrig. Den viktiga dialogen med Beethoven, där scherzosatsen är ett personligt svar på den nionde symfonin, försvinner helt och musiken framstår som en serie enskildheter placerade intill varandra.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Recension: ”Tecknen finns överallt” av Magnus Haglund

LÄS MER:Recension: ”Macbeth” på Läckö slott

LÄS MER:Min del av Göteborg: Lindholmen av Magnus Haglund

Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev

GP:s kulturchef Johan Hilton tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS