Fotografen Kent Klich berättar att han kom till Gaza för första gången 2001 för att beskåda världens största fängelse. Han ville helt enkelt se baksidan av belägringen – hur människor tvingades leva sina liv.
– När jag kom ner första gången hade jag inga tvivel om konflikten. Men sedan dess har jag lärt mig hur människorna hanterar sin vardag och kämpar emot.
Han har hela tiden varit medveten om de utmaningar som finns inbakade i att dokumentera mänskligt lidande, såväl som sin egen roll som utomstående.
– Jag började direkt fundera över min egen roll och vad jag kunde göra där när jag inte talar arabiska. Jag kunde inte klara mig på egen hand så jag började arbeta i dialog med palestinier.
Vill återge individuella berättelser
Utställningen innehåller verk från sex serier, 2001-2017, varav två - GZA och Resistance, visas för första gången. Han tillämpar olika metoder av berättande för att skildra den komplicerade konflikten och livet som pågår sida vid sida om den. Information från aktivister i Gaza och från experter på mänskliga rättigheter, kriminalteknik och palestinsk historia förenas med vittnesmål från civila vars liv är hotade. Ett sådant exempel är videoinstallationen Killing time som består av personliga mobilfilmer som tagits av människor som inte överlevt den militära offensiv som kallades Operation cast lead, 2008-09.
– Jag vill återge individuella berättelser som vi kan känna igen oss i för att få folk att bry sig och fundera över hur det här bara kan få fortsätta.
– Jag vill att folk ska förstå situationen på ett djupare och mer rättvist plan. Att det faktiskt är två miljoner människor bestraffas kollektivt.
"Förbannad och ledsen"
I utställningen visas också fragment av mosaikerna som en gång utsmyckade Gaza international airport, tillsammans med fotografier och filmer av den förstörda flygplatsen. De vittnar om de stora begränsningarna i rörlighet för Gazas invånare.
Du har tidigare dokumenterat en rad andra gripande livsöden, hur kom du in på det spåret?
– Jag har läst psykologi och arbetat som speciallärare. Jag identifierar mig med människor som lever utsatt. Jag försöker se likheterna och gå förbi fördomarna och samtidigt se på mina egna fördomar för att förstå.
Hur känner du när du ser situationen på plats och möter gripande livsöden?
– Jag blir förbannad och ledsen. Jag känner ett starkt behov av att vilja göra någonting åt det. Skulle man bli kall så använder man sig av fördomarna.
