Vad är "skönhet"? Den vackra geometrin, matematisk ordning, det gyllene snittet? Är den estetiska upplevelsen verkligen så frikopplad från begäret som filosofen Kant ville få oss att tro? Varför representeras "skönheten" i så fall så ofta i form av en naken kvinna som ligger på en säng och visar vilken rund och fin höft hon har? I bokhyllan bakom datorn jag skriver på står några vykort med typiska exempel från konsthistorien uppställda: Ingres Odalisk, Velazquez Venus och Goyas nakna Maja.
Den kantianska synen på det vackra tas mer eller mindre för given i förordet till Om skönhet, en bok som uppges vara "sammanställd av Umberto Eco". Att åtta av de sjutton kapitlen har skrivits av Girolamo De Michele avslöjar förlaget med mycket små bokstäver. Jag tycker det är onödigt att gömma medförfattaren på det där sättet. Ecos avsnitt är visserligen särskilt intressanta men bitvis tycks hans pedagogiska sammanfattningar vara skrivna med vänsterhanden. Det här är knappast en bok som kommer med några nya idéer, snarare ett bildverk att njutningsfullt bläddra i och bli inspirerad av till egna funderingar. De många citaten i boken är väldigt användbara och dessa har valts ut av De Michele.
Att skriva om skönhet är givetvis ett projekt med helt omöjliga avgränsnings- och definitionsproblem. Geografiskt är det uteslutande den europeiska skönhetens historia som beskrivs. Många av oss skulle säkert i första hand associera ordet "skönhet" till naturupplevelser och klassisk musik, men här är det bildkonsten och dess framställning av människokroppen som står i centrum med Venusar och Adonisar och Madonnor med barn. Ändå insisterar författarna på att boken inte handlar om konsthistoria utan om skönhet. Det där blir svårt att tro på när Eco kommer fram till den moderna konsten. Att någon finner skönhet i Cy Twomblys klotterbilder är inte omöjligt (det gjorde Roland Barthes). Men vi vet att konst kan ha andra avsikter.
Fast på den positiva sidan finns det alltså mycket att börja fundera över med detta luxuösa bildverk i händerna. Till exempel det irriterande nära förhållandet mellan skönhet och kitsch: symbolisternas skönhetsdyrkan under slutet av 1800-talet resulterade i underbar poesi men också i rent gräslig bildkonst. En annan fascinerande sak är faktiskt det fulas stora betydelse i skönhetens historia, konstens kärlek till det monstruösa och ovanliga, melankolins mörka lockelse. Under medeltiden oroade sig munkarna för möjligheten att en framställning av Djävulen kunde vara estetiskt tilltalande. Långt senare kunde hyperesteten Charles Baudelaire skriva att en kvinnas skönhet helst borde innefatta spår av melankoli och att den fulländade bilden av manlig skönhet var - den dystra revoltören Satan (detta intressanta exempel citeras inte i boken).
Och så har vi det här med kvinnorollens utveckling. I bildmaterialet finns givetvis den italienska renässanskonstens alla nakna Venusar, men också de holländska mästarnas påbyltade borgarfruar eller symbolistkonstnärernas hondjur - den periodens män tycks ha fruktat de alltmer självständiga kvinnorna. Och i dag? Är skönheten som Venus en idealbild som hunnit bli politiskt omöjlig? Några fotografier i boken på konsumtionssamhällets ikoner, filmstjärnor och fotomodeller, visar nog motsatsen.
"Enligt sunt förnuft betraktar vi som vackert det som är välproportionerat", hävdar Eco. Själv är jag inte så säker på att skönhet har ett förbannat dugg med sunt förnuft att göra. Enligt Kant finns skönhet hos det som "är föremål för ett välbehag utan något intresse". Nietzsche tyckte för sin del att denna pretention att intresselöst avnjuta nakenhet i konsten var löjeväckande. Rousseau ska tydligen ha försvarat ett vagt och fullständigt subjektivt kriterium, att det sköna ägde "något visst", ett "je ne sais quoi".
På nytt betraktar jag bilderna i min bokhylla. Jag tror inte jag bör påstå att jag gör det med kantiansk oskuldsfullhet. Men jag tror å andra sidan ändå inte att det sköna bara är sensualiteten eller proportionerna. Skönheten är någonting annat och undflyende, ett "jag-vet-inte-vad" får jag väl säga, även efter att ha läst en lärd lunta i ämnet.
