Umberto Eco | Begravningsplatsen i Prag

Han är en ovanligt förnuftig man, Umberto Eco, och för vissa kan detta kanske ligga honom i fatet som författare. Det är besvärande att han är så klok. Man kan känna att han vet precis vad han gör och reta sig på detta, att han har en encyklopedisk kunskap om litterära grepp och populära myter och därför kan manipulera sina läsare med lätthet.

Författare med mindre beräknande temperament, och avundsjuka på hans framgångar, kan tycka att det där gör honom till en massfabrikör av intellektuell underhållning. Hans böcker är ju så ironiskt konstruerade, så ”postmoderna”, om jag nu ska använda ett begrepp som jag egentligen inte gillar. Kan sådant tas på allvar?

Jag menar att dessa resonemang är orättvisa och att romantiska föreställningar om skapande kan stå i vägen för mycket allvar i litteraturen. Eco har skrivit flera lekfulla romaner som skojar med mänsklig dårskap men också en mörkare bok som Foucaults pendel, den ironiska – kanske rent av cyniska och därför inte helt lyckade – fabeln om hur konspirationsteorier kan bli verklighet. Begravningsplatsen i Prag är en liknande berättelse, men ändå någonting annorlunda och det ska jag återkomma till.

Med behovet av syndabockar som motivation och konspirationsteorier som medel kan information tolkas hur som helst. Det är inte svårt att förstå att sådana mekanismer intresserar Eco som är professor i semiotik, läran om tecken och teckensystem.

Hur går det till när människor som inte nödvändigtvis är idioter börjar tro på idiotier? Jag minns att en aningslös svensk kritiker tyckte att ämnet i Foucaults pendel inte var något som angick vanligt folk. Det var innan cyberrymdens informationsflöde blev kännbart både som tillgång och som hem för hatiska tempelriddare.

Begravningsplatsen i Prag handlar om judehataren Simone Simonini och om Sions vises protokoll, en antisemitisk förfalskning som dessvärre inte förlorat sin aktualitet (se Håkan Blomqvists artikel i Expo nr 3).

I Italien väckte Ecos roman en konstig debatt om ”ofrivillig antisemitism” hos författaren. Det där är en alldeles omöjlig anklagelse även om det för en del läsare alltid måste vara problematiskt när en negativ gestalt presenteras utan moraliserande.

Eco har försvarat sig med att han ville berätta om en fullständigt ond figur och att materialet han arbetar med kan hittas på nätet av vilken tolvåring som helst.

Det sistnämnda är en sanning med modifikation. Man kan känna behov av att ta reda på en hel del under läsningens gång, om italiensk politik, Dreyfusaffären, skumma sekter och annat. Mycket är historiskt korrekt, till och med uppgifterna om den helt osannolike bedragaren Léo Taxil.

Bara huvudpersonen Simonini själv är helt fiktiv, och tur är väl det för någon mer hatisk person har aldrig skildrats. Simonini hatar alla folkgrupper och även kvinnor förstås, för rasism går ofta ihop med misogyni och sexualskräck. Mest av allt hatar han judar. Hat är hans enda identitet. ”Odi ergo sum”, säger han själv, ”Jag hatar alltså finns jag”. Kan en sådan självuppfattning fungera? Inte så bra. Spionen och förfalskaren Simonini är förklädnadskonstnär och ett mystiskt fall av personlighetsklyvning eller dubbelgångarsyndrom blir den gåta som i romanen slutligen får sin lösning.

Eco hävdade en gång att konstnären Max Ernsts surrealistiska collage var postmoderna därför att de samtidigt var egna berättelser och en diskurs om gamla bokillustrationer.

Begravningsplatsen i Prag återanvänder 1800-talets äventyrsroman, men utan att betrakta denna som på något vis ideologiskt neutral. För Simonini är författaren Alexandre Dumas – som uppträder i boken – användbar som näring för hatet: ”Dumas ger alla (enskilda såväl som hela folk) som är frustrerade en förklaring till deras misslyckande.” Man kan skylla på andra och hitta på alla sanningar man behöver. För Simonini måste den oskyldige juden Dreyfus vara landsförrädare och det bevisar han med förfalskningar.

På liknande sätt kunde en viss Adolf Hitler anse att Sions vises protokoll måste vara på riktigt just därför att dokumentens autenticitet förnekades.

När Ecos litterära collage svämmar över av fakta så ska det inte ses som lärdomsskryt utan som uttryck för äkta desperation. Foucaults pendel var en semiotisk konspirationsroman, men den nya bokens egentliga ämne är själva hatet och den omtumlande och briljanta textens ibland utsvävande form förklaras av att vi här bevittnar en ovanligt förnuftig mans kollision med det totala oförnuftet. Det är ingen historisk roman, tyvärr handlar den om samtiden: mot slutet planerar dess konspirationsteoretiker ett terrorattentat.

Johan Dahlbäck