Det kan vara svårt att känna igen folk när det är kallt. En gråkall decemberdag står vi och väntar på Ulla Skoog utanför Gunnebo slott, den fuktiga kylan tränger in genom alltför tunna sulor.
Den väl påpälsade lilla figuren som kommer ångande uppför backen från parkeringen visar sig vara hon. Väl påklädd i fårskinnsmössa, dunkappa och röda curlingkängor. Det gäller att inte bli sjuk när man är "i produktion", alltså förväntas stå på scen flera gånger i veckan.
Vi går in i ett växthus för fotografering, här inne vinterförvaras känsliga växter, lagerträd trängs med stora kaktusväxter och en doft av rosengeranium anas i luften.
- Vilka fina fönster, säger Ulla Skoog och känner lite på fönsterbågen i glasdörren.
Kulturhus och byggnadsvård ligger henne varmt om hjärtat, och samtalet glider gärna in på det. Det var också ämnet för hennes Sommarprogram i augusti 2015. Med utgångspunkt från farfars torp i Gråbo som revs för att bli ett grustag och sedan blev en del av miljonprogrammet pratade hon om hus som rivits i onödan och varför hon tycker så mycket om gamla fönster.
- Jag har aldrig fått så mycket respons, folk hör av sig fortfarande, nästan dagligen. Men, så fasansfullt att de som kan göra något åt det har gått på den där kursen Vi-håller-tyst-så-går-det-över.
Det är Ulla Skoog som valt att träffas här, hon upptäckte Gunnebo när hon spelade sommarteater för några år sedan, sedan dess har hon varit här mycket.
Vi lämnar det ouppvärmda växthuset och slår oss ned i ett hörn av restaurangen där elden sprakar i en kakelugn. Eller, det är i själva verket en rörspis, berättar hon, en "fattigmans-kakelugn", utan kakel. Och så var vi tillbaka i kulturhusen. Hon pekar på takbräderna som kilsågats ur hela stocken och på de handsmidda spikarna.
Ulla Skoog har inte ätit lunch och beställer en jultallrik.
- Ångrar du dig inte nu? säger hon när en vacker vegetarisk rätt landat på bordet.
Sedan delar hon med sig av efterrätten.
Hon har bott i Stockholm i många år men har en fot kvar i Göteborg och numera en bostad även här, delvis för att ha närmare till sin gamla mamma i Alingsås. Den här vintern finns också jobbet här eftersom hon har en roll i komedin Var god dröj på Stadsteatern. En arbetsmiljö hon trivs i, stämningen är omvittnat god.
- Jag har sällan upplevt en så god stämning på en teater, så är det verkligen inte alltid.
Men det handlar också om den fysiska miljön. Hon fascinerades av Stadsteaterns hus redan vid sitt första teaterbesök. Varje jul åkte klassen in från Lerum för att se årets julpjäs.
- Jag blev förförd. Det var så vackert.
Att bli skådespelare var ingen självklarhet. Ulla Skoog hann jobba i 3-4 år inom vården innan hon sökte scenskolan första gången.
Varför dröjde det så länge?
- Det handlade väl om självkänsla. Teater var inte för oss i arbetarklassen.
1979 kom hon in på Scenskolan i Stockholm. Sedan dess har hon hunnit med mycket; film, teater, tv. Men hon har inte synts så mycket i Göteborg. Med undantag för enstaka gästspel är det nu första gången hon spelar på Stadsteatern här.
Hennes roll, Karin Bellman, är en äldre dam som blir flyttad mellan avdelningarna på ett sjukhus. Ulla Skoog tycker om att spela äldre kvinnor.
- Jag har alltid haft lättare att hitta till roller som barn eller som mycket gammal person. Jag gjorde en äldre dam här på Gunnebo också.
Förutom de vanliga förberedelserna inför rollen har hon haft ett öga på sin gamla mamma och hennes väninnor och plockat upp ett och annat.
Publiken strömmar till och kritiken har varit positiv. Nu har pjäsen rullat på ett tag och den börjar sätta sig. Ulla Skoog som gjort många föreställningar ensam på scen är som alltid medveten om publiken, hör den även när det är tyst,
- Sammansättningen i salongen är viktig, att det finns en helhet, att inte någon skrattar för högt och vid fel tillfällen. När publiken är som en enda lunga så smittas vi på scenen och går i samma rytm, vi blir lite bättre.
Vad tror du det är som lockar publiken till den här föreställningen?- Den bygger mycket på igenkänning, de flesta av oss har ju erfarenhet av vården.
Det var länge sedan du själv jobbade i vården, men har du någon nytta av det nu?
- Ja, det tycker jag. Framför allt känner jag igen hierarkin.
Vad skrattar du själv åt?
- Den bästa humorn bygger på överraskning. Men god komik måste ändå alltid innehålla människor av kött och blod, inte karikatyrer, det går in mer i publiken då. Och det får gärna vara lite sorgligt också.
Hur ser du på humor?
- Humor är ett oslagbart sätt att brygga broar mellan människor. När man skrattar åt samma saker, då är man redan kompisar. Det är en snabb väg att hitta in hos någon. Så tror jag det är för alla. Det är värdefullt att få skratta ihop en stund.
- En komedi kan ha en ganska enkel handling, men jag tror att människor fyller i själva när de känner igen sig. Man kan skratta åt det som är sorgligt också. Kvinnan som jag spelar i Var god dröj har alzheimers, det är ju inte så kul, men jag tror att det kan vara befriande för närstående att känna att man får skratta åt situationer som uppstår.
Hon är kritisk till att marknadsföringen, framför allt när det gäller privatteatrarna, alltmer går ut på att locka publiken med "skrattfester".
- Teatrarna behöver ju publik, men det blir löjligt när man kallar det mörkaste drama för "komedi". Det är att undervärdera publiken, den vill kanske skratta men framför allt bli berörd, säger Ulla Skoog och berättar om ett medelålders par hon la märke till efter en fyra timmars föreställning av Lars Norén tunga och mörka familjedrama Natten är dagens mor.
- De stod och hulkade och sa till varandra att det var det roligaste de sett. Det var deras ord för att de blivit berörda.
När upptäckte du att du kunde få folk att skratta?
- Jag var hur liten som helst, det var ett sätt att klara sig, ett försvar. Men sen gick det ju att använda på andra sätt också.
Det har inte bara handlat om humor i Ulla Skoogs karriär. Faktum är att de dramatiska rollerna är nästan lika många.
- Det är bara det att humor uppmärksammas mer i media. Speciellt humor och kvinnor. För min del spelar jag lika gärna drama, men humor är svårare.
För rollen som Torgny Segerstedts hustru, Puste, i Jan Troells Dom över död man från 2012 fick hon en Guldbagge och dessutom pris för bästa skådespelerska på Chicago filmfestival. Men hon var inte där och tog emot det. Har aldrig varit i USA.
- Jag minns inte, men jag tror inte det var några nomineringar.
När jag frågor om hon aldrig drömt om Hollywood skrattar hon glatt.
-Jag längtar inte så långt bort. Karlskoga kanske. Äventyret finns i det lilla.
Ulla Skoog kände tidigt av teaterns magi, i skolan upptäckte hon att blygheten försvann när teater stod på schemat, hon vågade prata när hon fick vara någon annan. Samtidigt var hon rädd för att stå på scenen.
- Det var det värsta man kunde göra, men jag tyckte inte om rädslan så därför utmanade jag den. Min envishet har alltid vunnit över rädslan.
Det här med scenen är fortfarande jobbigt, hon är alltid nervös.
- Det blir bara värre.
Hur gör du för att hantera nervositeten?
- Jag försöker tänka på saker som är värre. Tandläkaren, döden. Värst är det inför premiärer, bara vi kommit in lite i spelperioden så blir det lättare. Och den här gången spelar jag med en ensemble, det är skillnad när jag står ensam på scen.
Hon har stått mycket ensam på scenen, var till exempel en av dem som introducerade ståupp-komik i Sverige.
- Det var jättekul. Framför allt för att man fick skriva sitt eget material och jag gillar att lira med publiken. Men det var förstås nervöst.
Det är just på scenen som nerverna gör sig påminda, att spela in film är inte alls lika nervöst, särskilt inte att ge svensk röst åt tecknade filmfigurer som den blå fisken Doris, men där finns andra svårigheter.
- Det går för fort, tempot är så högt att det är svårt att hinna med, svenska är också ett klumpigare språk. Men det är skönt att inte synas.
I julhelgen har hon kunnat ses som specerihandlarfrun Rut Johannesson i Fröken Frimans krig.
En inte helt sympatisk kvinna?
- Jo, men jag gillar henne. Rut Johannesson är väldigt mänsklig, hon vill gärna ha det lite bra i livet och nu har de kommit någon vart. På den tiden var det många kvinnor som aldrig vågade riskera sin ställning. Hon har fått tag i en man som är lite dummare än henne och som hon försöker styra, det är väl det elakaste man kan säga om henne att hon manipulerar honom ganska kraftigt. Men jag tror de har ett ganska bra sexliv, haha. Hon var kul att göra. Ibland är det roligare att spela antagonisten. Och så får jag ju ha en så fin peruk.
Ja, det är ju ett kostymdrama, vad tycker du om det?
- Jag älskar det. Vi skulle berätta mer om vår svenska historia.
Ulla Skoog ses inte så ofta utanför scenen, hon är inte särskilt förtjust i att ge intervjuer och tackar nästan alltid nej till tv-shower och liknande
- Jag pratar gärna, men inte om min egen person. Det har väl att göra med uppfostran. Jag tycker inte det är så kul att vara privat.
Hon har fyllt 65 och har väl egentligen tänkt slå av på takten lite nu, fast det verkar dröja. Nästa projekt är en show som handlar om – byggnadsvård.
- Det finns många paralleller mellan hus och människor. Hur man sköter underhållet till exempel.
Fakta: Ulla Skoog
Född: 1951 i Puketorp, Sävedalen. Flyttade till Lerum när hon var åtta år.
Bor: I Stockholm och delvis i Göteborg
Familj: Mamma, ärvda barn och barnbarn efter en syster som dog. Plus vänner och bekanta.
Har gjort: Jobbat på Stockholms stadsteater och Fria Proteatern, verksam som ståupp-komiker i tio år, medverkat i tv-satirerna Lorry och Reuter & Skoog, Johanna i tv-serien Saltön, Berit i filmen En på miljonen, Puste i Dom över död man, revyer med Tomas von Brömssen och egna föreställningar med musikern Trond Lindheim. Med mera.
Aktuell: Som Karin Bellman i komedin Var god dröj på Göteborgs stadsteater.
Tittar på: Älskar film! Ken Loach är en favorit.
Läser: Mycket. Just nu en bok som ska bli film och inte får avslöjas. Favoritförfattare: Majgull Axelsson, Erich Maria Remarque.
Lyssnar på: P2 och 60-talsmusik.
Är också bra på: Att köra bil.
