U2-illusioner på löpande band

När U2 rör på sig igen glider de inte nerför världsstädernas gator så som citysmarta popstjärnor gjorde förr, utan dunsar och dånar som Godzilla mot horisonten. Våren och sommaren 2009 är en sådan cykliskt återkommande tidsperiod då den irländska supergruppen i sin planetariska femårsbana runt jorden är så nära sin publik att de gör avtryck i form av ny skiva och turné, och man måste vara hyfsat kunnig inom samtida popkultur, och titta riktigt noga, för att se någon större skillnad på U2 och Transformers 2.

Men medan actionfilmregissören Michael Bay varken har eller vill ge några illusioner om högre konstnärliga värden, är U2, under ledning av inte bara Bono och The Edge utan också managern, upphovsrättslobbyisten och underhållningsindustrimagnaten Paul McGuinness, en formidabel låtsaskonst­fabrik. Sätt in en U2-skiva i cd-spelaren eller ställ dig på innerplanen på en U2-arenakonsert och illusioner av experimentell konstnärlighet, passionerad innerlighet, världsförbättrarpolitik och humanistisk ideologi hamras ut på ett perfekt intrimmat löpande band.

Allt U2 gör är fyrverkerier: existerar bara i luften, i flykten, i ett snabbt fantasiflimmer. Förrförra gången de turnerade, med Popmart tour för tio år sedan, släpade de världens största storbildsskärm jorden runt och uppträdde på ett scengolv i form av en gyllene båge som liknade halva M:et i McDonalds-logon – och ingen fattade, eller, rättare sagt, ingen brydde sig om, att det skulle föreställa ”en drift med västvärldens överdrivna konsumtion”. U2 har ju i själva verket gått i bräschen för vår tids, postindustrialismens, kitschiga samvetskapitalism och symbol­konsumism.

Oftast när man stöter på U2-sångaren Bono i mediala sammanhang har det inget med musik att göra. I våras såg jag ett avsnitt av William Shatners tv-talkshow Raw nerve (eller var det Chris Isaaks nya tv-show, eller var det både och?), och när den intervjuade kändisen visade bilder på sin nya partner syntes Bono i bakgrunden på samma foton, tagna på en privat välgörenhetsmiddag i kändisens Los Angeles-villa. Den intervjuade mindes inte riktigt föremålet för välgörenheten, bara att ”Bono var så varm och intelligent”.

Bonos image som allmän rättvisekämpe har, mer än något annat, resulterat i denna roll som hustomte hos Hollywood-glitteratin. Det började redan under U2:s första, missionsliknande USA-turné 1987, då Jane Fonda, Jack Nicholson, Mickey Rourke och Bob Dylan sökte upp dem, då Frank Sinatra bjöd in dem och beordrade spotlighten på dem under en av sina Las Vegas-shower och Gregory Peck ställde sig upp och jublade intill, och framför allt då Jesse Jackson bad om ett privat möte med dem och hela Kennedy-klanen ville träffa dem i Boston.

Postpunkfans, allihopa? Nej, snarare var det just där, just då, som den internationella “superklassen”, som David Rothkopf förra året lanserade teorin om i boken Superclass: The global power elite and the world they are making, om inte föddes, så tog på sig solglasögon after dark och popkulturfenomeniserades. Bono, som skrivit låtar med Salman Rushdie, gett sina solbrillor till påven, kompisfikat med Kofi Annan, pratat Afrika med Oprah och bjudits på lunch av George Bush för att på tu man hand lösa problemen med aids och malaria, är faktiskt det största sociala klistret i den enligt Rothkopf cirka 6 000 personer stora världsöverklassen. Bono känner fler av dem än någon annan. Och därför dyker han så ofta upp på de där powermingelbilderna: en Bono till bordet är ett kvitto på att man själv tillhör superklassen.

Detta är ena delen av U2:s huvudsakliga verksamhet under de inaktiva åren mellan skivor och turnéer. Den andra delen är managern Paul McGuinness expansiva U2-företagande, som naturligtvis aldrig tar ledigt och vars mekanismer syns allt tydligare som en reliefkant även runt musiken. Som McGuinness sa på presskonferensen när årets Blackberry-sponsrade U2360° Tour presenterades: ”Den här turnén är det första steget i en relation och delad framtidsvision mellan Blackberry och U2, vilket vi tror kommer att leda till nya och innovativa sätt att utveckla den mobila musikupplevelsen inom plattformen för Blackberry.”

Symptomatiskt nog var det största och mest minnesvärda U2 dessförinnan gjort under 2000-talet McGuiness jättedeal med Blackberrys huvudkonkurrent i USA, Apple, vilket för U2-älskaren medförde ett tvångskonsumeristiskt köp av en röd, extradyr U2-specialgraverad Ipod, samt tvångsmatning med gruppens singel Vertigo som soundtrack till Itunes-reklamfilmer. Omgående efter detta, 2005, valdes gruppen in i Hall of Fame. En mer talande bild av vilken superkorporativistisk fas rockhistorien befinner sig i är svårt att föreställa sig.

När The Beatles gled nerför världsstädernas gator hade de ett slags citysmart snabbhet som dagens stora rockgodzillas inte längre är kapabla till. 1960-talets larger-than-life-popstjärnor var synkroniserade med samtidens och ungdomskulturens rastlöst höga tempo, och hann på ett enda år gå in i flera olika kreativa faser och spela in två album. Beatles fick ur sig sina 12 album under blott sju aktiva år – ungefär lika lång tid som supertankern U2 behöver för att styra om kursen från ett hiskligt hundramiljonersalbum med vidhängande miljardturné till ett annat.

Sålunda skiljer sig dagens rockgodzillas markant från gårdagens popstjärnor – Beatles och Stones var enorma band i adjektivets alla kreativa definitioner, men deras självbilder var inte meta-reflekterade. Där deras konst var okomplicerat modernistisk hade U2 att dras med ett oundvikligt, medfött, post­modernistiskt hjärtfel. Beatles skrev pophistoria medan de lekte fram konst, U2 kan bara skapa illusionen av något konstnärligt genom ironiska grepp. Elvis hade guldkostym för att det var coolt, Bono bar guldkostym under Rattle & hum-turnén med en meta-ironisk grimas – fast han egentligen bara ville känna sig just Elvis-cool, och fast publiken idoliserade honom lika okomplicerat som deras föräldrar idoliserade Beatles. Samma sak med McDonalds-M:et och storbildsskärmen: publiken vrålade ”wow” till varandra för att det var coolt, ett jäkla häftigt spektakel, inte för att det hade något bakomliggande budskap.

Där Beatles brände ut sig själva och splittrades efter sju år lyckades managern Paul McGuinness inte bara få U2 att hålla ihop, han var också först att anpassa en modern affärsstrategi till detta sentida sätt att vara popband på: med flera år mellan varje album och turné; flera år mellan allt större investeringar och allt mer effektivt maximerade avkastningar, allt fler kringverksamheter och underbolag, allt mer kreativitet på businesssidan och mindre i det musikaliska. Stones och Beatles hade rogue-managers som mutade enskilda radio-dj:s och tog merparten av sina hands-on-beslut i farten; U2 håller sig med en manager som umgås med jurister, politiker och lobbyister, hatar gruppens egna fildelande fans och vill se en diktatorisk nedstängning av hela det fria internet så att han kan hägna in sitt U2-imperium som ett monopol.

Den 58-årige Paul McGuiness har affärsintressen över hela spektret – radio, tv, film, musik – och tycks rentav njuta av att formulera ett frontalkrig med U2:s egna fans. Hans tal på skivindustrins Midemmässa förra året tycktes mer njutningsfullt än ilsket formulerat, när han kallade fansen för samvetslösa tjuvar och krävde nätcensur, kriminalisering av internetleverantörer och pardonlösa internetavstängningar för fildelare.

Ja, U2 fildelas mycket. Inte konstigt när det gäller ett ikoniskt världsband som nästan ”aldrig” släpper nya skivor. Miljoner fans hungrar efter nytt material men lämnas med magknip i fyra, fem år mellan festmatleveranserna, och får då nöja sig med en oändlig fildelningscirkulering av livebootlegs och utgångna rariteter som fans delat med sig av på nätet.

Men när U2 i kväll och i morgon kväll spurtar ut på Ullevi adrenalinkickar de i gång konserterna med en hel handfull nya låtar. Och givetvis kommer numren från nya albumet No line on the horizon att bejakas kärleksfullt av publiken, även om den egentligen bara reagerar utifrån samma adrenalinchock. Fansen älskar inte U2:s nya album som ett rockkulturellt storverk utan mer som en nostalgisk illusion av att gammal popkärlek aldrig rostar. Alla U2:s album från och med 1991 års Achtung baby har byggt på postindustrialism-popens största formulaiska gissel: artistens tvångskänsla av att hon måste ”reagera på sig själv” för att inte ”stå still”. Varje gång U2 kommit med något nytt de senaste 18 åren har det varit en fortsättning på föregående skivors ändlösa hoppande i cirklar från ”vi ville göra något helt annorlunda” till ”det här är det mest experimentella vi gjort” till ”vi ville hitta känslan av att det verkligen är kul att spela ihop igen”. Lägger man dessa skivor bredvid varandra är de förvillande lika, och vilsna, och ansträngda, i uttrycket. Så också nya No line on the horizon, som låter som om fyra pensionärer slagit sina trötta huvuden ihop och fått huvudvärk. Skivan är en skylt som det står ”kreativitet” på snarare än ett verk där verklig kreativitet flödat. Ett förvirrat palaver av apart påhittighet, av ”kreativa” körer, ”kreativa” motrytmer, ”kreativa” stopp-start-krumbukter i låtstrukturerna, och så Bonos önskan om att låta vild och galen och genial i texterna: Get on your boots!

I konsertversionerna blir allt det där tricksiga obönhörligt avslöjat som fånig fernissa. Många recensioner jag hittills läst av U2360° Tour, som hade premiär i Barcelona den 30 juni, har suckat över inledningen – men också andats ut i sina omdömen av hur gruppen levererar sina äldre låtar.

Det är alltid först under U2-konserternas senare del, när gruppen öppnar den glanspappriga chokladaskversionen av sitt 1900-talsmaterial, som Godzilla dansar och ler, rocklegenden legitimeras och levandegörs.

Om man föreställer sig U2 som en stad så finns där någonstans i mitten ett pittoreskt, turistiskt Gamla stan där det hålls festival vart femte år och där folk trängs och myser till perfekta Still haven’t found what I’m looking for-covers. U2-konserten är en drömsk helkväll där man inte behöver bry sig om hur Paul McGuinness håller pengarna jobbande i moderna byggprojekt runtom, att turnén spyr ut 65 000 ton koldioxid och är årets värs­ta evenemangsmiljöbov, eller hur U2-medlemmarna själva, så fort turnén är över, lämnar fansens planet för lyxsemestrar på sina Rivieranankrade hundramiljonersbåtar och jobbkalendrar som inte innehåller mycket annat än välgörenhetsmiddagar och annat schemalagt umgänge med Superklassen.

Men är det alltså Paul McGuinness marknadsmässiga smartness som gör att U2 bibehåller sin storhet? Nej, tvärtom – om han fick som han ville, om alla U2-produkter på nätet kunde kontrolleras, skulle McGuinness vinstmarginal och U2:s omsättning krympa. Gruppens oerhörda popularitet i dag bygger inte minst på att när hängivna fans fildelat U2-material så har det – som alltid när de största artisterna (eller filmerna) också är de mest fildelade – spridits enorma ringar i piratvattnen så att också miljontals i de yngre generationerna börjat lyssna på U2, varav många även köpt skivor, merchandise och konsertbiljetter. Det är så den oheliga symbiosen fungerar mellan det skivbolagsstyrda och fildelargenererade, och knappast något annat band har vunnit så mycket på det som U2. Paul McGuinness hade aldrig kunnat komma i närheten av en sådan buzz kring sina contentproviders om han bara hade haft traditionella pr-kampanjer och en graverad Ipod till sitt förfogande.