När True crime-vågen kom för ett par år sedan var den en lisa för både ögon och själ. Först kom poddarna, där den mest omtalade, Serial, blev en katapult för hela genren. Tv-serier som The staircase och Making a murderer följde och True crime blev en jättehit.
Drömmen vore ju om True crime-vågen på allvar hade lyckats förändra den trötta krimdokumentärgenren: Ge den en mer lågmäld ton. Att låta undersökandet av ett komplext fall ta tid. Att visa på gråzonerna istället för att sopa bort minsta spår av dem. Att erbjuda en frizon från det överlastade och tvärsäkra.
LÄS MER:Fascinationen för true crime är inget nytt
Tyvärr ser vi istället en, förvisso förväntad, men ändå djupt ledsam backlash just nu. True crime har slukats av det gamla krimdokumentärmonstret, med pompös stil, enögt tesdrivande och ständiga stegringar av berättandet. Inte minst beror det på att det blivit en hetsjakt för att få fram nästa hit, vilket frontalkrockar med genrens själva kärna: Eftertänksamheten.
Den nya säsongen av Making a murderer på Netflix har stora problem redan från första avsnittet. Eftersom den första säsongen fick så massivt genomslag och till exempel gjorde den morddömde Steven Averys båda advokater Dean Strang och Jerry Buting till internationella föreläsarkändisar, var filmmakarna Laura Ricciardi och Moira Demos tvungna att väva in sig själva och seriens påverkan i säsong två.
Det kan göras på olika sätt och jag har väldigt svårt för den svullna, mycket amerikanska ton som de valde. Stora delar av första avsnittet går åt till ett pampigt montage kring detta. Sedan dundrar stjärnadvokaten Kathleen Zellner in i bild, hon som har typ världsrekord i att få långtidsfångar frikända.
LÄS MER: Ny säsong av Making a murderer på Netflix
Ricciardi och Demos kämpar verkligen med att hitta tillbaka till den avskalade människonära berättelsen de gav oss i säsong ett. Men den har gått förlorad i seriens egen framgångssaga. Jag hoppas så att deras slit föder en viktig debatt om det trasiga amerikanska rättssystemet. Då har något ändå vunnits. Men greppet om Steve Avery-fallet kan de nog inte återfå.
Ett annat exempel är SVT:s serie Arbogafallet, som gått den här hösten. I sex delar tröskar Rättegångspoddens Nils Bergman igenom alla turer kring sommarstugemordet 2016, det som ledde till att Johanna Möller fälldes för mord.
Problemen hopar sig: Det är ett fall som ligger nära i tiden och som redan är extremt omskrivet. Att Bergman skulle ha fått fram några nya uppgifter, som på något sätt ändrade vår syn på fallet, vore att begära det orimliga. Till slut får han i alla fall till ett möte med Möller, som inte får filmas. Det blir ett antiklimax.
Slutresultatet blir ännu en av alla de hastigt hoprafsade krimdokumentärer som försöker spinna vidare på uppmärksammade brott och grottar runt i smaskiga detaljer om sex, manipulation och ond, bråd död. Som tittare har jag inte lärt mig något. Jag känner mig bara smutsig.
