Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/16

De unga skådespelarna bär Vår tid är nu

Det känns som att unna sig ett par riktigt göttiga bitar ur finchokladasken när ett avsnitt rullar igång, skriver Johanna Hagström om SVT:s kostymdrama Vår tid är nu.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Tv-drama

Vår tid är nu

Regi: Harald Hamrell, Molly Hartleb.
Med: Suzanne Reuter, Mattias Nordkvist, Adam Lundgren, Hedda Stiernstedt m fl.
Premiär: På SVT1 måndag 2 oktober 20.00.

Det är de unga skådespelarna och kärlekshistorierna som lyfter och bär Vår tid är nu. Mitt i rekvisitafesten och efterkrigstidsskildringen av Sverige så är det de tidlösa historierna om ung kärlek, vuxenblivande och starka familjeband som engagerar och får mig att vilja följa barnen Löwander: Gustaf, Peter och Nina, spelade av Mattias Nordkvist, Adam Lundgren och Hedda Stiernstedt.

Deras ambitiösa skådespelarinsatser är verkligen livsnerven som får SVT:s mastodontprojekt att glöda. Allra starkast lyser Hedda Stiernstedt som familjens minsting, både bortskämd, vild och driftig. Kemin mellan henne och Charlie Gustafsson, som spelar hennes kärlek Calle, är alldeles utmärkt.

De möts och slits isär i scener som är mättade av fysisk attraktion, ungt övermod, klassnormer, könsroller, ja hela herrskap och tjänstefolk-historien. Och de gör det väldigt bra.

Även Mattias Nordkvist övertygar som äldste sonen, tyngd av att vara den ansvarsfulle som alltid stannat kvar vid sin mor Helgas (Suzanne Reuter) sida, medan hans yngre, charmigare syskon fått lösare tyglar.

LÄS MER: GP besökte Nääs slott där Vår tid är nu spelades in

LÄS MER: "Blir jävligt aggressiv om ni fortsätter jämföra med Downton Abbey"

Suzanne Reuter är alltid bra, men det blir bekymmersamt när hennes rollfigur matriarken Helga, som med mycket snörp på munnen och dödsstråleblickar styr restaurangen och familjen, är så uppenbart skriven för henne. Resultatet blir "ännu en Reuter-roll" vilket skapar en olycklig distans till Helga.

Desamma gäller Göran Ragnerstam och Peter Dalle. Jag har sett dem göra den här typen av rollfigurer så många gånger nu. Det är absolut inget fel på hur de gör det, det är bara så förväntat att det blir lite tomt.

Berättelsen, då? På det hela taget är det väl inte något som överraskar sådär värst i de fyra avsnitt som jag har sett. Det är bara att bocka av händelserna som på ett ransoneringskort.

Ett nytt, modernare samhälle pockar på, gamla normer och maktstrukturer är under upplösning, samtidigt som ojämlikhet och klassklyftor biter sig kvar.

Jag hade gärna blivit lite mer utmanad, samtidigt är Vår tid är nu så välspelad och gediget gjord att det ändå känns som att unna sig ett par riktigt göttiga bitar ur finchokladasken när ett avsnitt rullar igång. Och det är väl precis vad vi behöver i höstmörkret.