Fältskären Johan Gustav Dåådh (Peter Eggers) får ett erbjudande som han inte kan motstå – att bli kvarterskommissarie som löser blodiga mordgåtor med hjälp av sin skarpa hjärna, sina medicinska specialkunskaper och sitt väl tilltagna rättspatos.
Samtidigt blir hans liv allt mer komplicerat, då han dels måste dölja att han är fritänkare och revolutionär, dels måste försöka tygla sina allt starkare känslor för polismästarens hustru (Linda Zilliacus).
Det finns en hel del lovande anslag i den här kombinationen av krimserie och kostymdrama. Det är uppfriskande att SVT törs leka med kostymgenren och inte gräver ner sig i en historielektion.
Istället låter man upplysningstiden och den uppseglande striden mellan kungamakt och republikaner bilda bakgrund till något som mer liknar 1700-talsversionen av Sherlock Holmes, kryddat med lite kärlek och arla CSI.
Ett smart drag är att använda relativt okända ansikten i huvudrollerna. Peter Eggers är riktigt bra i huvudrollen och lyckas därtill med konststycket att se snygg ut i trekantshatt.
Men de centrala figurerna känns ändå märkligt endimensionella. Exempelvis är Dåådhs medhjälpare Freund (Joel Spira) en grovt tillyxad, hopplöst alkad tönt som inte tål att jämföras med förebilden Dr Watson.
Bland de gästande skådespelarna syns många kända ansikten, som Thorsten Flinck, Ann Petrén, Annika Hallin och Ola Rapace. Här uppstår genast ett problem: Eftersom avsnitten består av avslutade mordfall är det alldeles för uppenbart vilka figurer som är centrala. Man kastar liksom inte in Ann Petrén i en statistroll.
De två fyrarna får Anno 1790 för höga ambitioner och gott humör. Men som tittare tappar man intresset, då både krimfallen och skådespeleriet är fulla med glipor.
Till sist: Förbered er på rikligt med bara bröst och guppande rumpor. Men det sker mestadels på horhusen. Kärlekshistorien mellan vår kommissarie och hans chefs hustru är så kysk att man tröttnar på den också.
