Thailand. Tillflyktsort för vinterdeprimerade svenskar som söker en paus från det eviga mörkret och kylan. Så även för rollfigurerna i SVT:s nya dramaserie: Glenn, bergvärmeinstallatör och kroniskt singel som åker till Thailand för att hitta någon att bilda familj med. Majlis, fast i ett djupt olyckligt äktenskap som tar med sin rullstolsbundne man Bengt i hopp om att han ska mjukna något. Kajsa, som efter en stroke tar med sig sina döttrar till värmen för att få rätsida på relationen till dem, med motsatt utgång.
Ser man till skådespeleriet finns här inget att klaga på. Lotta Tejles och Kjell Bergqvists samspel fullständigt osar ångest. Tejle är otroligt bra i rollen som hemmafrun Majlis, som har gett upp hela sitt liv för sin man Bengt (Bergqvist) –som i sin tur tar ut all sin sorg efter att ha blivit rullstolsbunden på sin fru. När Majlis kommer till Thailand faller hon pladask. Det kan inte Bengt tolerera. Dialogen, där han gång på gång genom hot och manipulation får Majlis att be om ursäkt för sig själv, är knäckande.
Maria Lundqvist är bra som vanligt: som den ensamstående mamman Kajsa pushar hon sig närmare och närmare gränsen för vad en människa tål, för att till slut ramla ihop över ratten i bilen på väg till skolan. I tron att relationerna till döttrarna, som kommit på efterkälken på grund av allt jobb, ska bli bättre långt hemifrån köper hon sig en bungalow på en thailändsk ö. För att upptäcka att det mänskliga trasslet finns där med.
Icke att förglömma Kjell Wilhelmsen, som i rollen som den ensamme Glenn tar tillflykten till de barer där tjejerna erbjuder sina tjänster. Snart är han mer hjärtekrossad än när han kom.
Men det är viktigt att lyfta ögat också. Det här är ett liv som välbärgade västerlänningar kan välja att ta sig. Baksidan av det av turism exploaterade Thailand syns nästan bara när Glenn dyker upp, även om Majlis, Bengt och Kajsa väljer att utnyttja tillgångarna på sitt sätt också. Det riskerar att lämna en något unken eftersmak.
