I dokumentärfilmen används begreppet talking heads om intervjupersoner. Ofta experter på ett område. Men lika viktigt kan det vara att använda den som kombinerar kunskap med symbolvärde. Någon som i publikens ögon ger skjuts åt berättelser och argument. En statsvetare må ha tonvis av kunskap om amerikanska flaggan eller presidentämbetets historia. Men säger Barack Obama några ord smäller det högre.
Tidskriften Kvartals kulturchef Ola Wong har sedan debatten om dokumentärfilmen ”Sabaya” började om på nytt – en kritisk granskning i New York Times förra året följdes upp av nya uppgifter i Kvartal (24/5) – satt likhetstecken mellan dokumentärfilm och undersökande journalistik, vänt sig mot ”dammiga resonemang om subjektivitet” om inte ”en partsinlaga” är ”väl underbyggd” (2/6). För Expressen har Wong skrivit om vikten av ärlighet och att ”bjuda aktivt motstånd mot lögnerna” (25/5) I Kvartal-artikeln kritiserar han filmvetare och kritiker (bland annat undertecknad) för att sprida ett sanningsslirigt arv från 68-generationen – en postmodernism som fördärvar public service:
”Hur mycket man än beundrar Stefan Jarls Modstrilogi så är det den inställning till sanningen som han och hans 68-generation står för som har urholkat förtroendet för medierna – den som mynnade ut i den trumpistiska skrattspegeln där allt blev FAKE NEWS. Demokratins tillbakamarsch är kopplad till ett postmodernt förfall i attityden till sanningen från eliten.”
Under en påföljande debatt om ”sanningskrav” i Studio Ett (3/6) hänvisade Wong till att han dagen innan hade talat med journalisten Tom Alandh om ”Sabaya” och menade att denne ”nestor i dokumentärfilm är chockad”. Att Alandh ”menar att det inte alls är okej, att hålla på så här”. Wong använde detta som svar på dokumentärfilmsprofessorn och regissören Erik Gandinis utläggning om de sätt som en dokumentär kan förhålla sig till sanning och verklighet.
Jag var inte ensam om att betrakta hans namn som ett rejält debattslagträ
I en svensk dokumentärdebatt, särskilt en vars kärna rör public service, är det svårt att hitta namn som toppar Tom Alandhs. Den 77-årige journalisten har varit på SVT i ett halvt sekel, gjort omkring 100 tv-filmer och är dokumentärkändis långt ute i stugorna.
Jag var inte ensam om att betrakta hans namn som ett rejält debattslagträ. För många P1-lyssnare sannolikt ett mycket övertygande sådant. Tom Alandh är helt enkelt ett dröm-talking head i ämnet.
Så jag kunde inte låta bli att undra vad en ”dokumentärnestor” med så gedigen erfarenhet faktiskt tycker.
– Jag kallar mig för journalist som gör dokumentärfilm, säger den karaktäristiska, djupa Stockholmsstämman när jag når Alandh på telefon. Det är röd dag men Tom Alandh är på kontoret i tv-huset. Rösten är varm, mindre barsk än jag minns den från speakerrösten i filmerna. Men det blir inte många avbrott för frågor. Han har en del på hjärtat.
– Film är bild, ljud, musik och text. Mycket ofta använder jag ord men inte alltid. I vårt klipprum styr bilderna. Texten skriver jag nästan alltid efteråt. För att berätta historien på mitt sätt, säger Alandh och syftar på den speakerröst som är vanlig i tv-dokumentärer och har vägledande eller berättande funktion.
Om Tom Alandh i Sverige kom att bli synonym med tv-dokumentären – han blev känd med en film om Nacka Skoglund och det Stora journalistpris som följde 1987 – så är generationskamraten Stefan Jarl biografdokumentärens ansikte.
Alandh berättar om ett seminarium dit han bjöd Jarl (som han har känt länge och benämner som ”den störste av oss”) för att prata dokumentärarbete. Jarl berättade hur han för ”Ett anständigt liv” arrangerade så att missbrukaren ”Skåning” injicerade heroin på Filmhusets toalett – eftersom toaletten vid Norrmalmstorg var för liten.
– Det är ju inte verklighet, utbrast jag. ”Det är min verklighet”, svarade Stefan.
Anekdoten ekar av hur regissören Robert Flaherty under inspelningen av ”Nanook, köldens son”, världens första dokumentärfilm från 1922, fick inuiterna han följde att bygga en dubbelt så stor igloo som sin vanliga. För att få plats med kameran.
Själv tycker Alandh att det är märkligt när det står regi i eftertexterna till en dokumentärfilm. Han har inte regisserat under fem decennier av tv-filmande.
Hundra år senare är dokumentärfilmen och dess möjligheter andra. Inte bara debatten utan verktygen har förändrats. Sedan kamerorna vid millennieskiftet blev små, lätta och digitala har personer – ibland helt utan regierfarenhet – gjort alltmer intima dokumentärfilmer. Det finns i dokumentärsfären de som menar att varje ingrepp är ett för mycket – som till och med undviker musikläggning – och de som iscensätter hela filmer. IDFA, dokumentärfilmsvärldens motsvarighet till Cannes, skriver på sin hemsida: ”Den kreativa dokumentären är en konstform, vilket betyder att dokumentärfilmaren är en konstnär, inte en journalist”.
Tom Alandh talar på ett sätt som visar att han har koll på den här dokumentärdebatten, som har funnits i filmvärlden sedan innan han själv föddes. Själv tycker Alandh att det är märkligt när det står regi i eftertexterna till en dokumentärfilm. Han har inte regisserat under fem decennier av tv-filmande.
Han sms:ar till och med efter samtalet och vill flika in en sak just här, det är viktigt, om hur han och fotografen Björn Henriksson jobbade.
”’Hur gör vi nu då’? frågade Björn.
’Vi hänger väl på som vanligt’ svarade jag [Tom Alandh].
Och så gjorde vi det.
I 45 år. Visst, ibland kunde vi be kommunalrådet ta dörren till vänster eller att säga åt Pia att inte köra så fort när vi filmade henne i bilen. Men någon regi eller några fixade scener var inget vi sysslade med. Jag sa aldrig till Monica Z att hon såg för jävlig ut i håret, men om hon själv hade gått till frissan, då hade vi frågat om vi kunde få hänga med. Så jobbade jag med Björn och så jobbar jag fortfarande, nu med Kalle Segerbäck.”
Men när Alandh pratar om Stefan Jarl eller filmer han gillar anser han att andra i genren kan regissera eller klippa fram verklighet. Han nämner som sin favoritdokumentär ”I am not your negro” från 2016. Raoul Pecks dokumentäressä om James Baldwin har ett tydligt social och politiskt budskap (men blev kritiserad för att den helt utelämnar författarens homosexualitet).
– I jämförelse med den är jag i gärdsgårdsligan. Men det måste finnas brukstelevision och det är vad jag har sysslat med i 50 år, säger han.
Jag skrattar åt begreppet även om jag fattar att det är seriöst uttryckt. Och en passande etikett på den arbetsmetod han beskriver.
Tom Alandh har varit med i flera debatter om hur verklighet används på film. Mest känd är kritiken mot spelfilmen ”Monica Z” (2013) där Monica Zetterlunds pappa framställdes som en knöl som var oengagerad i dottern. Sanningen var, enligt Alandh, som 1989 gjorde dokumentärfilmen ”Underbart är kort” och var medförfattare till sångerskans biografi, den motsatta. (DN 16/9/13)
I jämförelse med den är jag i gärdsgårdsligan. Men det måste finnas brukstelevision och det är vad jag har sysslat med i 50 år
Vi diskuterar saken. Jag har själv varit en hård kritiker av liknande fiktionsfilmsammanhang, som när ”Call girl” 2012 framställde Olof Palme som sexköpare. Till skillnad från en dokumentär som använder olika metoder för att skildra verklighet blir detta lögner som drar näring ur verkligheten för fiktionens skull. För att bättra på en berättelse eller ett argument. Vilket, när man använder identifierbara personer, är ohederligt och kan bli obehagligt.
– Om det nu är fiktion kan man väl lika gärna kalla filmen för något annat? ”Monica L” kanske, tycker Alandh.
Så vad var det han chockerades av kring ”Sabaya”? Hur var det ”inte okej att hålla på”?
Tom Alandh svarar försiktigt och detaljerat. Dagen före debatten i Studio Ett var han på ett journalistmingel [Årets stilist, där Alandh fick juryns jubileumspris] och mötte av en slump Ola Wong. Wong pratade om dokumentärfilm och verklighet. Att han betraktar all journalistik och dokumentärfilm som att det alltid handlar om en objektiv verklighet.
– Jag frågade då vilken verklighet han avser. Och menade att det är obegripligt och faller på sin orimlighet. Inget sådant kan vara objektivt. Om jag gör en film om kungen och någon som är mer positiv till monarkin gör en då kommer de att skilja sig åt, säger Alandh (som väckte ramaskri när han 1978 duade kungen i en intervju).
– Det finns ju inte en verklighet i detta. Det finns verkligheter i plural.
– Så vi hamnade i ett animerat samtal i 20 minuter jag och Ola Wong. Jo, jag kan hålla med om att det är konstigt med något som är arrangerat, att det särskilt i dagens värld är farligt att hitta på. Men det känns som att han slutade lyssna på mina invändningar. Jag har inte sett ”Sabaya”. Jag har aldrig uttryckt att jag är chockerad. Eller upprörd, eller något liknande.
Nu låter Alandh barsk.
– Försiktig var jag nog inte, eftersom jag tyckte Wong hade så helt åt helvete fel.
– Ingen människa kan vara objektiv, inte ens en journalist, sa jag. Varje berättelse måste ha ett subjekt, en avsändare. En egen ton.
För att understryka att det som sades inte är öppet för tolkning påpekar Tom Alandh att flera personer hörde deras samtal, och nämner några av Sveriges mer namnkunniga journalister.
– Jag har inget emot att apostroferas i en debatt. Men det ska vara rätt. Det här kändes oanständigt.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
