Jag är säker på att de allra flesta någon gång försöker formulera sin egen livsdröm, och inte sällan är det väl då så att den drömmen handlar om att skapa sig mer utrymme for självförverkligande. Oftast går förstås planen i kras, för oavsett om man är ensamstående frilansande litteraturkritiker eller städerska är man beroende av ett någorlunda regelbundet ekonomiskt inflöde.
Ur denna synvinkel föddes tanken om medborgarrättslön, enkelt uttryckt rätten att, om man så vill, göra ett slags arbetsvärnplikt på ett antal år och därefter ha rätten till en statlig inkomstgaranti motsvarande ungefär ett existensminimum. Tanken är verkligen inte så tokig och om jag inte minns alldeles fel har Miljöpartiet fortfarande frågan inskriven i sitt program.
Idén i sig är inte ny. I slutet av 1800-talet propagerade så vitt skilda personligheter som Oscar Wilde och Karl Marx svärson Paul Lafargue, utifrån ett strikt solidaritetsperspektiv gentemot de sämst avlönade för rätten till frihet att slippa arbeta med exempelvis avloppsarbete for usla löner. Deras verk, Människans själ under socialismen respektive Rätten till lättja, är verk som fortfarande rymmer sanningar.
Man kan säga att det handlar om ''konsten att leva mer & arbeta mindre", vilket också är underrubriken på Timothy Ferris aktuella bok 4 timmars arbetsvecka.
Ferris, född i övre amerikansk medelklass och med tillgång till de bästa av utbildningar, hoppade en dag helt sonika av det så kallade ekonomiska ekorrhjulet for att bli sin egen lyckas smed. Man kan lugnt påstå att han har lyckats.
Med hjälp av ett internetbaserat nätverk, och ett sätt att betrakta världen som nästan bara de från början besuttna äger, är han i dag förmögen i såväl tid som pengar, och tanken med hans bok har varit att skapa en manual som alla skall ha tillgång till för att lyckas lika bra. Så långt solidariteten, för sedan hopar sig problemen.
Dilemmat med den unge och allt annat än stillsamme amerikanen Ferris syn på världen är inte den individualistiska frihetstanke som trots allt finnas att skåda här och var i hans resonemang, utan den extrema nihilism som tillåter honom och hans lärljungar, De Nyförmögna, att bland annat och till varje pris utnyttja billig arbetskraft i Indien eller Kina för sin egen vinnings och frihets skull.
Där nämnda Wilde och Lafargue, och till och med Gunnar Adler-Karlsson, teoretiserade kring en värld fri från orättfärdigheter är Ferris närmast absurt självupptagen, ett barn av Reaganeran vars bok till slut gör mig illamående. Och frågan jag till slut ställer mig är varför ett förlag som Modernista alls har bemödat sig med att ge ut den.
