– Ikväll var tystnaden blå, berättade Henric Holmberg en gång. Det var ett benådat ögonblick i den föreställning han just spelade, som han beskrev. Ett typiskt uttryck för den känsla och närvaro han hade, både som skådespelare på scenen och utanför. Även för en ordets man som Holmberg har tystnaden stor betydelse. Men nu har den helt tagit över. Henric Holmberg är död, efter en längre tids sjukdom. Han hade nyligen fyllt 80 år.
Det är en lång gärning i teaterns tjänst han lämnar. Hans imponerande CV finns som avslutning i boken ”Verksamhetsberättelser – ur ett skådespelarliv”, som han gav ut 2020. Han var född i Växjö och den småländska intonationen följde honom genom åren.
Efter en avbruten karriär i Lunds akademiska värld klev han in hos den fria, radikala teatern. Han hörde till Musikteatergruppen Oktober (idag Teater Oktober) och spelade en viktig roll i succén ”Sven Klangs kvintett”, både på scen och film. Han deltog i ”Tältprojektet” som turnerade i hela landet.
Vad det än gällde var det skådespeleriet som stod i centrum för Henric Holmberg.
Från den fria teatern gick han vidare till unga institutioner, som Unga Klara och Backa teater. Så blev denne smålänning göteborgare. Och en klippa på institutionsteatrarna, både på Folkteatern och senare Göteborgs stadsteater, med rader av roller. Alltid medveten och noggrann, oavsett uppgiftens storlek. En viktig del i laget.
Han arbetade också som regissör och skapade bland annat uppmärksamhet med uppsättningen av Samuel Becketts ”I väntan på Godot” med Sven Wollter och Iwar Wiklander på Göteborgs stadsteater (2009). Rollerna i filmer och tv-serier utgör också en lång lista.
Vad det än gällde var det skådespeleriet som stod i centrum för Henric Holmberg. Och orden, vad som finns bakom dem och hur de kan gestaltas. Hans nyfikenhet och lyhördhet sinade aldrig. Humorn fanns alltid på lut. Det var publiken han ville nå. Stora gester var inte hans melodi, men stora ord fruktade han icke, vilket också gjorde honom till en uppskattad lärare på skådespelarutbildningarna.
Även allmänheten bildade han. Hans populära ”Ordverkstan” samlade under flera år texttörstande människor till uppläsningar och samtal. Henric Holmberg hade alltid en dikt till hands – det hade han fått från sin mamma. Virtuost modulerade han betoningar, tonfall och pauser, med åhörare, kollegor och studenter. Det var ljuvliga timmar.
Musikintresset var också starkt. Jazz, förstås, men även klassiska genrer. Sjostakovitj blev föremål för närstudium under många år. Det resulterade också i en bok; ”Dom spelar fel” (2020). Men allra tydligast återspeglades känslan för musik i ”Kontrabasen”. Han spelade Patrick Süskinds monolog i flera omgångar under många år. Ett mästarprov i sologenren.
Henric Holmbergs karaktäristiska röst har tystnat, men vi kan vara tacksamma för att han även formulerade sig skriftligt. ”En sorts skådespelare” (2000) och ”Verksamhetsberättelser – ur ett skådespelarliv” berättar personligt, insiktsfullt och levande om en stor skådespelare och hans tid.
