När Thomas Pikettys monumentala studie över ojämlikhet och förmögenhetskoncentration, Le Capital au XXIe siécle, släpptes 2013 var den en nationalekonomisk atombomb. Den nästan tusen sidor långa texten sände chockvågor över den akademiska världen. Här framträdde en tämligen okänd ekonom, som samlat och bearbetat statistik från fyra århundraden och fler än tjugo länder, och visade, klart och tydligt, att kapitalismen har en inneboende tendens att öka de ekonomiska klyftorna. Han slog, kort och gott, fast att en majoritet av världens nationalekonomer hade fel. Det är inte så att ekonomisk tillväxt automatiskt skapar välstånd för alla och envar. Snarare tvärt om. Enligt Thomas Piketty producerar nämligen en väl fungerande marknad alltid klyftor, klyftor som dessutom växer exponentiellt. Det vill säga, på marknaden blir de rikare alltid bara rikare och rikare.
Låter det komplicerat? Kanske? Men egentligen är det inte särskilt invecklat. Det räcker med att se sig om i världen för att förstå att det finns något väsentligt i den bild som Thomas Piketty målar upp. De senaste decennierna har resurser ansamlats hos ett fåtal. Den rikaste hundradelen av världens befolkning har i snabb takt dragit ifrån alla andra. För att inte tala om de rikaste av de rika. Det finns siffror som visar att 80 personer äger halva jordens tillgångar. I Le Capital au XXIe siécle beskriver Thomas Piketty hur vi nu lever i en värld som mest liknar det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet, en värld där kapital är allt och arbete inget, en värld där ett stort arv eller ett rikt äktenskap är en betydligt bättre livförsäkring än en bra utbildning.
Denna banbrytande studie finns nu i fin svensk översättning av Lars Ohlsson. Detta är så klart obligatorisk läsning för alla med minsta intresse för samhällets utveckling. Visst, hundratals tättryckta sidor nationalekonomi kan verka avskräckande, men faktum är att Thomas Piketty skriver riktigt tillgängligt. Det är inte för inte som Kapitalet i det tjugoförsta århundradet, som den heter på svenska, har toppat försäljningslistorna runt om i världen och blivit läst långt utanför de vanliga akademiska kretsarna. Till och med ärkekonservativa The Economist ägnade boken en särskild läsecirkel när den kom ut på engelska förra året.
Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har haft så stort inflytande att den rubbat balansen i det politiska samtalet. Med sin forskning har Thomas Piketty försvagat högern och stärkt vänstern. Han har helt enkelt underminerat ett av marknadsliberalismens främsta argument: Att världen alltid blir bättre när kapitalet får råda fritt. Och han har gjort det med en enorm faktabank i ryggen. Ja, datamängden är så överväldigande att det franska förlaget bestämde sig för att komplettera originalutgåvan med en särskild sida på nätet för den som inte tycker att några hundra sidor fotnoter är tillräckligt.
Thomas Pikettys frontalangrepp på marknaden och kapitalismen har självfallet inte stått oemotsagt. Han har anklagats för allt från slarv med datainsamlingen till rent forskningsfusk.
Kritiken har bitvis varit relevant. Självfallet har en bok som försöker sammanfatta flera hundra års ekonomiska utveckling fel och brister. Men på det stora hela håller de grundläggande slutsatserna i Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Thomas Piketty visar på ett övertygande sätt, med stöd i ett väldigt empiriskt material, att den kapitalistiska ekonomin skapat enorma koncentrationer av rikedom. Och han visar att denna koncentration hänger samman med ett asymmetriskt förhållande mellan tillväxt och kapital, ett förhållande som kan uttryckas så här: Inkomst av kapital växer inom kapitalismen procentuellt mer än den samlade ekonomiska tillväxten.
Thomas Piketty har med andra ord gjort något mycket ovanligt. Han har förändrat förutsättningarna för hur vi tänker och pratar om ekonomi. Och för detta borde han så klart ha ett Nobelpris i ekonomi. Men det lär han knappast få. Thomas Pikettys har nämligen en politisk agenda. Han nöjer sig inte med att beskriva hur samhället fungerar. Nej, han drar även slutsatser om hur det borde fungera. Han bedriver normativ forskning. Något som är ett rött skynke för många andra nationalekonomer.
Vad har då Thomas Piketty sagt? Jo, att en värld med snabbt växande klyftor är ohållbar, att samhällslivet och demokratin hotas när rikedom koncentreras hos en extremt liten andel av befolkningen. Just därför, menar han, måste vi uppmärksamma den där ekonomiska eliten som äger det mesta i vår värld.
I ett politiskt klimat där många politiker och opinionsbildare är besatta av att utmåla fattiga och utsatta som det främsta hotet mot stabilitet, uppmanar alltså Thomas Piketty oss att fokusera på de snuskigt rika istället. Vi ska helt enkelt inte låta oss luras av sådana som Donald Trump som hetsar mot papperslösa och sådana som Jimmie Åkesson som skyller allt på invandrarna. Vi ska inte ens bry oss om Anna Kinberg Batras fixering vid arbetslösa – det är mot fördelningen av resurser vi ska vända våra blickar. Eller som Per Björklund, redaktör, förläggare och författare, nyligen uttryckte det på twitter: ”Det värsta med att 80 pers äger hälften av världens rikedom är att vi ändå är besatta av de som tigger på gatan”.
Vad ska vi då göra för att komma till rätta med denna skenande ojämlikhet? Enligt Thomas Piketty behöver vi någon typ av utjämningsmekanism. Vi behöver helt enkel nya former av beskattning. Själv lyfter han fram en global och progressiv kapitalskatt som ett sorts utopiskt mål mot vilket vi kan utvärdera mer realistiska alternativ.
Med tanke på den stenhårda kritik mot kapitalismen som Thomas Piketty levererar är hans konkreta förslag modesta. Han är ingen revolutionär, även om han valt att kalla sin bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet med en tydlig blinkning till Karl Marx. Nej, han är snarare en försiktig vänsterliberal. Det är inte kapitalismen som sådan han vill angripa, bara dess värsta konsekvenser.
Själv hade jag önskat en något tuffare attityd. Enligt Thomas Piketty själv är det ju trots allt själva demokratin som står på spel. Men det kanske är för mycket begärt av en medelålders forskare som älskar att grotta ner sig i ekonomisk statistik och att dammsuga arkiven efter historiska sifferserier. Han vill helt enkelt inte bli en aktivist. Han vill hellre fortsätta att forska i lugn och ro. Och kanske är det bäst så. Förmodligen är det långt ner i det historiska arkivet han gör mest nytta.
Kapitalet i det tjugoförsta århundradet har haft så stort inflytande att den rubbat balansen i det politiska samtalet. Med sin forskning har Thomas Piketty försvagat högern och stärkt vänstern. Han har helt enkelt underminerat ett av marknadsliberalismens främsta argument: Att världen alltid blir bättre när kapitalet får råda fritt, anser Mattias Hagberg.
Fakta: Skribenten
Mattias Hagberg är kulturskribent och författare och medverkar regelbundet på GP kultur. Recenserade senast Joakim Palmkvists bok om Peter Mangs, Äventyr i Svenssonland.
