Svetlana Aleksijevitj är född 1948 och växte upp i en vitrysk by. Där fick hon höra de överlevande kvinnornas berättelser om kriget – berättelser som skilde sig väsentligt från de sovjetiska skolböckernas beskrivningar av manliga hjältedåd.
Vitryssland hade drabbats sällsynt hårt av kriget. En tredjedel av befolkningen hade dött – som stridande i sovjetarmén, som partisaner, som fredlig civilbefolkning i nedbrända byar och som offer för Holocaust (över 800 000 vitryska judar hade förintats). Det var mycket man inte kunde prata om, men kriget var ändå ständigt närvarande. I berättelser, på kyrkogården, hos tigande fäder, som återvänt från kriget eller Gulag.
Som ung journalist började Svetlana Aleksijevitj intervjua människor i andra vitryska byar. Och när hon så småningom bestämde sig för att skriva en bok, blev det en samling monologer – av människor som lämnat sin hembygd: ”Jag lämnade byn” hette denna första bok, som aldrig utkom – eftersom partiets centralkommitté ogillade innehållet, och därför stoppade tryckningen av den redan färdigsatta boken.
Inför sin nästa bok uppfann Svetlana Aleksijevitj en ny genre, inspirerad av den vitryske författaren Ales Adamovitj dokumentärromaner om kriget.
Hon började systematiskt intervjua hundratals kvinnor, och kondensera deras berättelser till ett mångstämmigt, alldeles unikt verk, som handlade om det krig som inte fanns beskrivet i historieböckerna. Det krig som dessa nu åldrade kvinnor upplevt när de var unga, och deltog som frivilliga i sovjetarmén, eller i partisanförband. Boken fick namnet Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den var färdig 1983, men blev liggande på förlaget i två år – och publicerades först 1985, i samband med Gorbatjovs glasnost och perestrojka.
Kriget har inget kvinnligt ansikte blev den första av de fem stora dokumentärromaner som tillsammans, under samlingsnamnet Utopins röster, utgör en mäktig krönika över sovjetiska människors liv och känslor, under alla år av sovjetstyre, och efter Sovjetunionens fall.
Denna första ”roman av röster” möttes av stor entusiasm – den trycktes i ständigt nya upplagor, och belönades med priser under perestrojkaåren. Och den blev både teater och film. Men den kritiserades även offentligt, och anklagades för att ”avglorifiera” de ryska kvinnorna och ”smutsa ner” deras rykte.
Samma år, 1985, utkom också den andra boken i serien, som redan låg klar: De sista vittnena, även den en mångstämmig roman av kondenserade berättelser och röster som aldrig tidigare fått komma till tals. Denna gång handlar det om barndomsminnen från kriget.
Medan Svetlana Aleksijevitj hade skrivit dessa två böcker om sovjetiska medborgares upplevelser under ”Det stora fosterländska kriget” förde Sovjetunionen i all tysthet, sedan 1979, ett annat krig, på bortaplan – Afghanistankriget. De som varit unga under andra världskriget fick nu uppleva att deras barn kom hem lemlästade och traumatiserade från ett annat, obegripligt krig, långt borta. Eller att de kom hem i likkistor av zink…
Svetlana Aleksijevitj började intervjua mödrarna till dessa unga män. Och hon intervjuade soldater och befäl som deltagit i kriget. Hon for också till Afghanistan, och besökte militärförläggningar och sjukhus. Förvirrade unga soldater, som inte förstod vad det egentligen var de sänts ut för att försvara, demoraliserade officerare, lidande civilbefolkning, lemlästade barn.
Av alla dessa röster blev det en ny bok, Zinkpojkar, publicerad 1989.
Den boken blev för mycket för makthavarna. 1992 ställdes författaren inför rätta i Minsk, anklagad för förtal av bokens hjältar. Åtalet lades till slut ned, efter en hård rättegång och starka protester från demokratiska krafter i omvärlden.
Medan Svetlana Aleksijevitj skrev Zinkpojkar drabbades hennes fosterland och dess invånare av en omvälvande händelse: Tjernobylkatastrofen, 1986.
Svetlanas fjärde stora romanprojekt blev Bön för Tjernobyl – en bok som hon skrev och samlade material till under ett helt decennium. Och under dessa år skedde ytterligare en omvälvande händelse: Sovjetunionens fall och slutliga upplösning (1989–1991).
Bön för Tjernobyl utkom 1997, och befäste slutgiltigt Svetlana Aleksijevitj plats som författare av världsklass.
Här handlar det om en alldeles ny och tidigare okänd katastrof: en osynlig livsfara som drabbar människorna, djuren och jorden. En femtedel av Vitrysslands invånare – över två miljoner människor – har sedan dess levt på kontaminerad mark, och många har för evigt tvingats lämna sina hem.
Denna bok var ännu mer oacceptabel för den vitryska regimen. Sedan den kom ut har Svetlana Aleksijevitj osynliggjorts i hemlandet. Hennes böcker får varken ges ut eller distribueras fritt. De finns inte heller på biblioteken. Skolor, universitet och offentliga bibliotek kan inte bjuda in henne. Och hon får inte heller intervjuas i statskontrollerade medier.
”De låtsas att jag inte finns”, säger Svetlana Aleksijevitj, när hon får frågan hur det är att ha flyttat tillbaka till Vitryssland – vilket hon gjorde 2013, efter tolv år i exil (bland annat tillbringade hon två år som fristadsförfattare i Göteborg, 2006–2008).
Att hon ändå flyttade tillbaka, och att hon ständigt återvände till sitt hemland, även under åren i exil, berodde inte bara på längtan efter nära och kära. Det handlade också om att kunna göra färdig den femte och sista stora boken i livsverket Utopins röster: Tiden second hand, som utkom hösten 2013, efter sexton års hårt arbete.
Denna roman av röster, som är tjockare än någon av de tidigare böckerna, är en mångstämmig berättelse om upplevelser före, under och efter Sovjetunionens sammanbrott.
Den omfattar alla nu levande generationer: från skröpliga nittioåringar, som ser tillbaka – med fasa, bitterhet och nostalgi, till ungdomar som demonstrerar mot valfusk i Ryssland och Vitryssland under de senaste årens val – och drabbas chockerande hårt av psykiska, fysiska och juridiska övergrepp, som för tankarna till den Stalintid som deras farföräldrar och morföräldrar var med om.
I Tiden second hand gestaltas också andra postsovjetiska olyckor: inbördeskrig och folkmord i samband med att forna sovjetrepubliker förvandlats till nationalstater.
Papperslösa flyktingar och andra offer för imperiets fall och den nya vilda kapitalism, som fått missgynnade grupper att hata alla ”skitokrater” som stödde Gorbatjov, perestrojkan och friheten.
Tjetjenienkrigen får också plats – här är det en mor som berättar om hur hon fick hem sin döda dotter i en läckande pappkista. Med en lögnaktig och slarvig dödsattest. Under den nya kapitalismen åker man ut som frivillig av ekonomiska skäl, och sällan av patriotiska…
Ett ständigt återkommande tema är hur svårt det är för människor som hela sitt liv levt i en diktatur att frigöra sig från ”lägermentaliteten” och axla det medborgerliga ansvar som krävs för att skapa en fungerande demokrati. Särskilt i ett land där bödlar och offer tvingats leva tillsammans, och ibland under livets gång hunnit pröva båda rollerna.
Detta är en fulländad komposition, med körer och soloröster och en växling av mörka och ljusa, korta och långa avsnitt i meningsfull följd.
Utopins röster är ett mäktigt, märkligt levande epos. Det gestaltar inte bara de berättelser som tidigare förtigits: de privata, smutsiga, intima, känslosamma, ”fula”, motsägelsefulla, blodiga och grymt romantiska. Utan också själva tystnaden. De röster som ljuder håller inga välavvägda föredrag. Nej, de viskar, skriker, gråter, vädjar, gnolar för sig själv och tystnar ofta, mitt i ett ord eller påstående – förstummade av rädsla, tvekan, självrannsakan eller sorg. Och dessa samlade tystnader är lika viktiga som allt annat i verket.
Att orkestrera andras röster innebär inte att författaren själv är frånvarande, eller ”neutral”. Lika lite som den tonsättare som använder sig av redan uppfunna skalor eller instrument för att skapa ett fullständigt nytt slags musik. Eller en ny genre – precis som Svetlana.
Det budskap som till slut bärs fram av alla dessa röster och deras tystnader är att det mänskliga i människan måste letas fram, och räddas, till varje pris. Det handlar om kärlek. Och om att ihärdigt och oförtröttligt söka sig fram till de sanna, exakta orden. Som inte får infekteras av lögn.
Detta har Svetlana Aleksijevitj arbetat med. Under hela sitt författarliv. Att hennes nästa bok, som hon nu samlar material till, skall handla om kärlek är fullständigt följdriktigt. Och att hon samtidigt också samlar material till ännu en bok, som skall handla om åldrandet och döden, är också självklart.
Enligt de ursprungliga stadgarna skall Nobelpriset i litteratur tilldelas en författare som ”gjort menskligheten den största nytta” genom att skriva ”det utmärktaste i idealisk rigtning”.
Det är, enligt min mening, något som stämmer sällsynt väl in på Svetlana Aleksijevitj.
Kajsa Öberg Lindsten är översättare, i första hand från ryska, i mindre utsträckning från franska. Har översatt de fem stora dokumentärromaner av Svetlana Aleksijevitj som tillsammans utgör Utopins röster.
