Med Hanna Rajs Lundströms Armarna fogas ytterligare en linje till den karta över det svenska poesilandskap som just nu håller på att ritas om. Plats ska åter beredas för ett uttrycksfullt diktjag, även om det ibland desarmeras av det ironiska, blaserade och humoristiska. Armarna, som är Rajs Lundströms debut på ett större förlag, är till en början är fylld av de unga vuxnas låga patetik: folk är "skit", har "fuckade självbilder" och ser ut som "helvete i ansiktet"; någon fest är "helt galen" och känslan "brusar å dånar för ja vet ju att / de känns så litet allting men de får inte plats".
LÄS MER:Roligt, oroligt och absurt om ångest
På så vis liknar Armarna en del av de chapbooks, kortare lo-fi-publikationer, som Rajs Lundström tidigare gett ut, ibland tillsammans med andra linjedragare i poesilandskapet som Anna Axfors och Elis Burrau. Det har då varit tal om en accelererande prosadikt som vill leva och förändras med livets hastighet.
Högt känsloläge
Samtidigt är den mer återhållen och sammanhållande till sin form. Det höga känsloläget dröjer sig kvar, men fångas in av ett säkrare tonfall och en avvägd distanserad humor: "de e väl nyttigt att sluta va arg / men så värdelöst för mig att försöka komma ihåg / typ va de va ja gilla me dig / för ja minns inte ens imorse / å imorse har inte varit ett as mot mig / eller de beror på hur man ser de kanske". I detta har den sin styrka. När denna avvägning saknas blir det något gymnasialt: "varför e de annorlunda / ja vill att de som e annorlunda / ska vara de som inte e annorlunda" - men det är mest en randanmärkning till redaktören.
LÄS MER:Ingen är fri förrän alla är dömda
För allt eftersom diktsamlingen fortskrider förankras diktens röst och känsloläge i en djupt personlig och komplex historia av valda övergivanden och ofrivilliga förluster, i den judiska släktens tragedier och traditioner samt i en allmän urban coming-of-age-tematik. Kombinationen av ett tidsenligt tilltal med en träffsäker behandling av en begränsad men ojämn känsloterräng fungerar faktiskt.
