Två år har gått sedan jag klev ut genom portarna till GP-huset på Polhemsplatsen tillsammans med ett antal kolleger som nappat på det årets avgångserbjudande. Det skulle bli fler. I årets vända minskas redaktionen från 150 till 110 personer. Totalt ska ett hundratal tjänster bort från Stampens tidningar på Västkusten i år. I Skåne genomför Bonnier en rekordbantning när Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad slås samman. Var tredje journalist, sammanlagt 80 personer, blir av med jobbet. Stockholmsbaserade Expressen, även den ägd av Bonnier, drar ner med drygt 60 tjänster. På bemanningsföretaget Schibsted Media som förser bland andra Aftonbladet med journalister försvinner 30–40 tjänster. GT, som numera är en göteborgsutgåva av Expressen, blir av med både lokala kultur- och ledarsidor. Gävlebaserade Mittmedia med ett tjugotal tidningar i Norrland har krympt med 75 tjänster i år. Tidigare i år släckte TV4 ned sina lokala stationer. Listan kan göras ännu längre och det står klart att 2014 blir det svartaste året hittills i svensk tidningshistoria.
Läs också: Demokratins klimatfråga
Det finns förstås många olika förklaringar till den mediekris vars konsekvenser nu börjar märkas allt tydligare. Förändrade medievanor, stenhård konkurrens från globala jättar som Google och Facebook. Men det finns också andra förklaringar. Dåliga affärer till exempel.
Oktober 2007. Hotellrummet femstjärniga Beau Rivage i Lausanne var stort som en normal trerummare. Dubbla dörrar ut mot balkongen med trolsk utsikt över Genèvesjön. I badrummet en jacuzzi som jag inte skulle hinna använda.
Stampens styrelse, där jag själv var arbetstagarrepresentant, hade flugits hit för att gå på kurs hos topprankade IMD Business School.
På programmet fanns också ett styrelsemöte där förslaget till en ny offensiv strategi skulle diskuteras.
Inramningen vittnade om att optimismen var på topp hos Stampens ägare och ledning, liksom hos styrelsen. Centertidningsaffären, som med följdaffärer ledde till att Hjörnes Stampen blev Sveriges största tidningsägare, hade slutförts. När alla pusselbitar fallit på plats skulle Stampen kontrollera ett medieimperium med 25 tidningar från Norrtälje i norr till Halmstad i söder. Snabbt hade den svenska mediekartan ritats om av Stampens koncernchef Tomas Brunegård, uppbackad av ägaren Peter Hjörne.
På några år hade intäkterna flerfaldigats och det Göteborgsbaserade mediehuset nådde 2007 en omsättning på över fem miljarder.
Hjörne och Brunegård spände bågen på nytt. Enligt strategidokumentet som låg på bordet i Lausanne skulle intäkterna fördubblas de närmaste fem åren. Målsättningen var tio miljarder i omsättning och fördubblat värde på Stampen 2012. De nya pengarna skulle komma från nätet, som var framtiden.
Men redan när vi satt där på lyxhotellet i Lausanne hade världsekonomin börjat krackelera. Bolånekrisen i USA hade spritt sig till Europa och några veckor tidigare hade brittiska bolåneinstitutet Northern Rock stått på öronen. Ett år senare skulle kraschen vara ett faktum när amerikanska storbanken Lehman Brothers föll.
Efteråt går det att se likheterna mellan de mekanismer som ledde till finanskrisen och den fartblindhet som ledde till att kreditorerna idag dikterar villkoren för Stampen.
Expansionsplanerna skulle förverkligas genom uppköp av andra företag och finansieras via banklån.
Startskottet för den våldsamma tillväxten var den så kallade centertidningsaffären som genomfördes i slutet av 2005. Den ledde till att Stampen fick kontrollen över Hallands Nyheter och en rad andra tidningar som tidigare ägts av Centerpartiet. Prislappen var hög. Stampen betalade 1,8 miljarder kronor, det mesta finansierat med banklån.
Det följdes av nya affärer där Stampen skaffade sig kontroll över tidningarna på västkusten från TTELA i Trollhättan/Vänersborg till Hallands-Posten i Halmstad. I bygget ingick också två av Sveriges största lokaltidningar: VLT i Västerås och Örebrobaserade Nerikes Allehanda. Gisab, utgivare av gratistidningarna Mitt i i Stockholm, togs över 2008 i en affär värd närmare 600 miljoner.
Men det var inte nog. Stampen byggde Nordens största tryckerikoncern V-TAB kring de tryckerier man kommit över i samband med tidningsköpen. Samtidigt plöjdes pengarna ner i nya verksamheter som inte har mycket gemensamt med traditionell tidningsutgivning men där man hoppades på stora framtida digitala intäkter. Familjeliv, Svenska Fans och andra nätsajter lades in i tillväxtbolaget Stampen Media Partner tillsammans med reklambolag som Wall Street och Appelberg.
Nya lån krävdes och Stampens skuldbörda steg.
Samtidigt som vi journalister kunde rapportera om excesser på finansmarknaden med bonuskultur och höga aktieutdelningar gjorde Stampen samma sak. Perioden 2004–2013 trefaldigades den årliga aktieutdelningen och sammanlagt en kvarts miljard fördes över till ägarna, främst Peter Hjörne och hans familj. Hundra miljoner betalades ut till styrelse och vd i moderbolaget under expansionsåren, där koncernchefen Tomas Brunegård tog hand om en stor del tack vare ett bonusavtal.
Pengar som skapades ute i tidningshusen försvann i koncernens slukhål. I moderbolaget inrättades nya chefstjänster samtidigt som konsulter hyrdes in för att förbereda affärer.
Trots det lyckades Stampen inte infria planerna. De årliga intäkterna stod och stampade på samma nivå och det var fortfarande i de tryckta tidningarna som pengarna tjänades. Till en början skylldes misslyckandet på finanskrisen och tidpunkten när målen skulle vara nådda flyttades fram.
Under tiden pyrde missnöjet i tidningshusen runt om i Sverige. På sina köprundor hade Stampen tagit över starka, välmående tidningar som Hallands Nyheter i Varberg/Falkenberg och VLT i Västerås. Men i stället för offensiva satsningar och samordningsvinster väntade personalnedskärningar och krav på ökade vinster.
Samtidigt tickade en tidsinställd bomb i Stampens räkenskaper. Mediekoncernen hade köpt tidningar och tryckerier till upptrissade priser och bokfört dem till dessa värden. Större delen av Stampens tillgångar bestod av det ekonomerna kallar goodwill, skillnaden mellan ett bolags egna kapital och köpeskillingen.
Prislapparna kunde försvaras med förhoppningar om framtida intäkter. Men när dessa kommer på skam är värderingen för hög och en så kallad goodwillavskrivning måste göras. I styrelsen fick vi lugnande besked när värderingarna kom på tal. Revisorerna kom fram till att värdena kunde försvaras men med brasklappen att det krävdes förbättrade marginaler.
Trots det prekära läget fortsatte Tomas Brunegård, med styrelsens stöd, att skissa på nya storaffärer. Så sent som hösten 2011 var Stampen en av spekulanterna på den norska mediekoncernen Edda Media, en affär fullt i klass med centertidningsaffären. Det blev norska A-pressen som tog över Edda för två miljarder kronor. Anledningen till att Stampen drog sig ur budgivningen var att bankerna vägrade låna ut så mycket som krävdes.
Med tanke på det läge Stampen idag befinner sig i var det tur att bankerna satte sig på tvären.
Nu stod det också klart att mediejätten Stampen skulle få problem. Drygt ett år senare klev Tomas Brunegård av koncernchefsposten och efterträddes av den internt rekryterade Pelle Mattisson. Våren 2014 exploderade bomben. Stampen tvingades skriva ner tillgångarna och redovisade en jätteförlust: minus 862 miljoner. Smällen blev desto mer kännbar för Stampen, som inte klarade bankernas krav när intäkterna föll och kassan sinade. Bankerna krävde en avbetalningsplan och för att få loss pengar tvingades mediekoncernen till styckning och försäljning. Gratistidningarna Mitt i såldes till riskkapitalbolaget Segulah i somras. Nästa steg är att tidningarna utanför Västsverige tas över av andra ägare. Av tidningsrörelsen i Stampen återstår Göteborgs-Posten och övriga västkusttidningar, nu samlade i det gemensamma bolaget Stampen Local Media för att samutnyttja resurser och spara pengar.
Så vad lär oss historien om Stampen? Huvudägaren Peter Hjörne har hela tiden hävdat att en stark ekonomi är en förutsättning för en god publicistisk verksamhet. Det var ett motiv för Stampen att försöka växa. Med facit i hand är det lätt att se att tillväxtäventyret inte skapade några starka finanser utan raka motsatsen.
Var detta omöjligt att förutse? Egentligen inte. Att mediebranschen är under hård press och kämpade för att behålla intäkterna var knappast okänt 2007. Ett kardinalfel var att ge sig in i en riskfylld lånefinansierad tillväxt i en bransch med osäkra utsikter. En skuldfälla gillrades som nu slagit igen.
Dessutom kunde pengar som gått till räntor och amorteringar, en överdimensionerad koncernledning, inhyrda konsulter, bonusar och aktieutdelning i stället ha investerats i verksamheterna. Totalt är det inga småpengar utan miljardbelopp som kunde använts till annat. Att bonussystem och höga utdelningar har en demoraliserande effekt är omvittnat. Hösten 2014 är Stampens kris inte över. Om amorteringsplanen ska klaras måste försäljningarna inbringa tillräckligt med pengar. Sannolikt väntar nya nedskrivningar av värdet kommande år. Det betyder att Stampen kan räkna med tuffa villkor från bankerna under lång tid framöver.
Samtidigt behövs kapital för att utveckla affärerna, hitta nya intäkter och säkra kvalitén i de verksamheter som ger pengar. När banken skruvar åt lånevillkoren alltför hårt återstår möjligheten att ägarna skakar fram det nödvändiga kapitalet, antingen genom olika försäljningar eller genom att finna en kapitalstark finansiär som delägare. Ska mediehus runtom i Sverige överleva krävs ägare som är beredda att satsa i stället för att dränera verksamheten på pengar. Här har Stampen sällskap av Bonniers och andra medieföretag som gjort dåliga affärer de senaste åren, samtidigt som man försökt rädda undan pengar till aktieägarna.
Sten Sjögren
... är frilansjournalist med ekonomi som huvudinriktning och har tidigare under många år arbetat som ekonomireporter på GP. Kom förra året ut med boken Island efter Ragnarök – Om konsten att skapa en finanskris och snabbt ta sig ur den om den isländska finanskraschen och vägen ut ur krisen.
