Elvaåriga Tilda bor i en by på landet och precis som titeln Utan djur så dör jag antyder så älskar hon djur. Hon har både häst, hund, fiskar och massor av kaniner – som envisas med att hela tiden bli fler. En stor del av handlingen rör just problemet med vad man ska göra med alla ungar som hennes och kompisen Theas kaniner sätter till världen. Men det som boken framför allt kretsar kring är vänskapskomplikationer. Thea vill nämligen ofta hellre vara med coola, ”mogna” Elin som tycker att Tilda är barnslig och töntig.
Thea sviker, ljuger och luras och Tilda blir förvirrad eftersom hon blir vald ibland och bortvald ibland – vad gäller? Inte blir saken bättre av att snorkiga Elin i sin tur brukar hänga med Marcus som inte nöjer sig med att bara vara dryg och översittaraktig utan slår och hånar Tilda så fort han kommer åt. Och Thea låtsas inte se. Tilda vet plötsligt inte om Thea verkligen är hennes bästa vän. Vad kommer nu att hända med hennes liv? Är kanske klasskompisen Stella ett alternativ?
Författarpseudonymen Siri Spont låter de elvaåriga tjejerna vara både självironiska och ha skruvad humor. Stilen får mig att tänka på Emma Hambergs både roliga och allvarliga Linas kvällsbok. Jonna Björnstjernas klotterliknande illustrationer står för en stor del av skratten. Samtidigt blir jag trött av att läsa ännu en bok som framställer unga flickor som intrigerande små hoppor som inte klarar av att umgås annat än i par. Kanske är det så livet gestaltar sig för många flickor men mer och mer börjar jag tro att det till en inte obetydlig del beror på att böcker, filmer och tv-serier alltid skildrar tjejers vänskapsrelationer på det viset. De lär sig av fiktionen att det är så tjejer är och gör.
En liten tröst i sammanhanget är att Tildas tre år äldre storasyster faktiskt får säga att det är bra att ha flera nära vänner. Det berikar ens liv att kunna umgås med olika personer och man blir mindre sårbar. Utan djur så dör jag är första delen i en trilogi och jag hoppas att den tanken tillåts ta större plats i nästa del.
