Få saker får mig att känna mig så uråldrig som tanken på att jag lekte med krut som liten. Det skulle i så fall möjligen vara att det ansågs vara en fullständigt normal aktivitet för en nioåring på tidigt nittiotal. Föräldrar runt om i Sverige åkte och köpte fyrverkerier till nyårsafton i mellandagarna och då slank det med lite skoj till barnen också. Tigerskott. Thunder Kings. Safariskott till de minsta. Mamma och pappa delade noggrant upp smällarna mellan mig och min bror, så att det inte blev orättvist. Så att inte någon av oss fick lite mer sprängkraft än den andre.
Sedan drog vi runt i stora barnligor, helt utan vuxen närvaro och sprängde saker. En gammal fågelholk. En hög med pinnar. I värsta fall en myrstack eller brevlåda. Fast det var ju inget våra föräldrar kände till förstås.
I dag är barnen ständigt i vuxnas sällskap. Allt färre går till och från skolan själva – något som var en självklarhet för bara 20 år sedan. För att inte tala om helger och lov – det finns gott om studier som visar att barnens värld krymper snabbare än polarisarna smälter. En brittisk journalist visade för några år sedan på skillnaden mellan en åttaåring i Sheffield 1926 och dennes barnbarnsbarn 80 år senare. Där den förre fick vandra en mil hemifrån, helt ensam, för att gå och fiska fick den senare också en tidstypisk barndom – han lämnade inte ens trädgården utan sina föräldrar.
Men det är inte den dalande konditionen som följer av att häcka inne som är oroande, utan de uteblivna upplevelserna, de man får utan föräldrars övervakning och tillrättavisning. Att få ta den långa vägen hem och sparka på stenar så skorna blir förstörda. Att ensam gå förbi ett rökande ungdomsgäng och låtsas titta på klockan så att det ser mindre märkligt ut när man springer förbi. Att på vuxenfrågan ”Var har du varit?” le snett och svara ”ingenstans”.
Och visst är risken större för brända barn om de får springa fritt och leka med elden än om de sitter fastklistrade i soffan mellan två vuxna. Men risken för att få barn som aldrig lär sig lösa sin skit och ta ansvar är också markant högre om barnet aldrig har fått hantera risker. För att bli vuxen måste man vara med om saker som är bökiga och läskiga – som man löser. För att sedan känna sig snäppet starkare och mäktigare än man gjorde dagen innan.
Jag sörjer verkligen inte att smällarna förbjöds helt 2002. IPads och fidgetspinners är bättre fritidsaktiviter för människor i alla åldrar än krut och stubiner. Men jag är ledsen över att barnen idag saknar så stor del den frihet vi själva tog för given. Och jag är uppriktigt rädd över att leva i den framtid där de barnen blivit vuxna – utan att någonsin ha fått lära sig att hantera faror, risker, eller ens ett ynka safariskott.
