”Skrivande är författarnas enda vapen i svåra tider”

– Skrivande är författarnas enda vapen i svåra tider, men när författarna känner sig trygga är de rädda att vapnet ska glida dem ur händerna. Ahmad Azzams ord stannar kvar i min mage efter ett samtal vi hade över zoom.

Han presenterade sig själv som gästkonstnär och pjäsförfattare baserad i Göteborg sedan november, inbjuden av nätverket för fristadskonstnärer, ICORN. Ahmad Azzam sökte en tillflyktsort, om så bara för två år. Han uppskattar möjligheten, som kommer att lätta på kostnader som hyra och räkningar, en tyngd han var tvungen att bära som flykting i Turkiet. I dag talar han om en ny rädsla, rädslan för lugnet som kommer när han inte har något annat att göra än att skapa konst och skriva. Här är kreativt inte längre förbundet med smärta.

– Kreativitet kan inte uppstå under tyranni, eftersom förtryck begränsar alla ambitioner. Även om kreativiteten inte faktiskt påverkar makten är alla auktoritära regimer fullständigt övertygade om att all vilja, speciellt på konstens område, oavsett hur enkla de verkar, är ett hot mot det totalitära systemet.

Flydde från Syrien 2015

Ahmad Azzam föddes i flyktinglägret Yarmouk utanför Damaskus år 1983. Hans föräldrar är palestinier, men själv har han en Damaskusdialekt. Han säger att han känner sig syrisk, med en palestinsk själ. År 2010 studerade Ahmad Azzam sociologi på universitetet i Damaskus 2010. Han arbetade inom det dramatiska fältet och på en dubbningsstudio. Vid den tiden var den syriska dramaindustrin i en formtopp. Men precis när hans karriär skulle ta fart började den syriska revolutionen, och Ahmad Azzam anslöt helhjärtat.

– Jag arbetade som korrespondent från Yarmouk för Orient Media, en av de första mediesatsningarna som drevs av oppositionen, berättar han.

Ahmad Azzam stannade i Damaskus med förhoppningen att revolutionen inte skulle övergå i krig fram till nyåret 2015. Då flydde han till Turkiet för att ansluta sig till vänner som flytt före honom. Där återförenades han med sin bästa vän Wael, som suttit fånge i ett av Assad-regimens fängelser. De två arbetade tillsammans på kortfilmen ”Yellow” som byggde på Waels upplevelser i fängelset, där männens kroppar blev gula i de mörka cellerna.

Wael fick möjlighet att söka asyl i Kanada, och kunde så småningom hjälpa sin vän att ansöka till ICORN. Ahmad Azzam tvekade inte, han känner att han har haft tur som är i Göteborg i dag. Han älskar staden och stämningen, och att gå över kullerstensgatorna.

– Kullerstenarna i Göteborg tar mig till Damaskus, säger Ahmad Azzam.

Läser ”Ålevangeliet” på arabiska

Poeten Mahmoud Darwish, som ibland kallas Palestinas nationalskald, börjar sin memoar ”Journal of an ordinary grief” (Ungefär ”Dagbok över en vanlig sorg” övers anm.) med:

– Vad gör du, far?

– Jag letar efter mitt hjärta, som försvann den natten.

– Tror du att du kommer finna det här?

– Var annars skulle jag hitta det? Jag böjer mig till marken och plockar upp del efter del precis som de fellahiska kvinnorna plockar upp oliver i oktober, en oliv i taget.

– Men du plockar upp småsten.*

Ahmad Azzam tillbringar sin tid i Göteborg med att läsa ”Journal of an ordinary grief” i sin lägenhet, njuter av att äta palestinsk mat från en restaurang utanför hans lägenhet. Lyssna på musik av Elissa och Umm Kulthum, lära sig om sin nya plats genom litteraturen som han läser ”Ålevangeliet” av Patrik Svensson på arabiska, han säger att han är glad att han har ett bibliotekskort och kan låna böcker. Stolt berättar han att han ICORN arbetar på en översättning av hans bok ”Biografin som aldrig börjar”.

Ahmad Azzam arbetar på ett manus som nästan är färdigt, en serie kortfilmer som tillsammans bildar en timme som ägde rum i Syrien under kriget.

Laddar om med läsning

Att skriva på en säker plats som Sverige är fortfarande en utmaning för Ahmad Azzam, som ser på skrivandet som ett vapen i en farlig plats. Det är därför han läser så mycket nu.

– Jag vill ladda om mig med läsning, det verkar som att förrådet är tomt nu, skojar Ahmad Azzam.

Jag vågade fråga honom rakt ut om han blir inspirerad när han skriver från en säker plats, han log och svarade att det är en fråga som bara en journalist med bakgrund från Mellanöstern skulle ställa den frågan.

– Jag tror att hundra dagar in i min vistelse i Göteborg så började jag känna att den ovana tryggheten bedövade mina tidigare känslor. Ju mer tiden gick, ju mer uppenbart blev det. Det är som att ilskan gav mig en en outtömlig bränsletank som drev mitt skrivande och min kreativitet. Å andra sidan kan känslan av trygghet förhöja skönheten i språket, samtidigt som min egen röst blir mindre framträdande.

LÄS MER:"En port till havet” ger röst åt de arabiska bögarna

*Översättningen ur Mahmoud Darwish ”Journal of an ordinary grief” (1973) är gjord från den engelska översättningen av Ibrahim Muhawi (2012).

Översättning från engelska: Victoria Greve.

Khaled Alesmael