Alla känner Sjömanshustrun och ändå är hon alltid ensam. I evig karantän står hon där lika rak i ryggen som en elsparkcyklist, med blicken lyft och hakan höjd på samma vis och med samma blåst i håret. Men aldrig får hon kliva ner och gå inomhus ens för en liten stund, det är alltid utomhus som gäller, ständigt detta utomhus: vi ses utomhus här eller utomhus där, av vilket följer att även inomhus-ordet fått annan betydelse än före corona, eller f.Co, som det också kan heta.
e.Co kommer efteråt. Ingen vet när.
Inomhus kan vad som helst kan hända. Någon nyser, till exempel jag, och alla hukar och sedan får jag onda ögat, för hur ska folk veta att det är en oskyldig AC-nysning? Min AC i bilen kan bara spruta iskall luft. Men bil är praktiskt när kollektivtrafiken skräms med trängsel, bilen erbjuder frihet och – ja. Jag drabbas av miljösamvete. Hur man än gör har man ändan bak. Jag sitter på min i bilen.
f.Co är alltså tiden före Coronas födelse. Det är svårt att minnas att en sådan tid ens fanns slog det mig när jag läste Åsa Linderborgs bok ”Året med 13 månader”. Allt det hon skriver om föreföll märkligt avlägset. Metoo-drev och kulturskandaler, skedde inte det i en helt annan tid, f.Co?
Före och efter andra världskriget talar man också om, liksom före och efter murens fall. Det är tidsmässiga begrepp som delar förra seklet i begripliga mått. Och nu är det Corona, samt Trump förstås. Valet i USA är en sann distraktion, fullt i klass med tv-serien Succession som också skildrar en maktgalen familj. Tyvärr är omgång tre av Succession corona-uppskjuten, så hur ska det då gå? Med valet och allting?
Artikeln om riskfylld rea på vin väckte därför viss förstämning men även skratt. Under täckmanteln ”vård av folkhälsan” höjdes ett varnande pekfinger.
Inte konstigt att Sjömanshustrun, som egentligen heter Kvinna vid havet, fortsätter stå där hon står, vad ska hon annars ta sig till. Med ett kroppsspråk som en elsparkcyklist vid rödljus väntar hon på bättre tider. Och aldrig får vi se henne hoppa ner från piedestalen, sätta fart på sparkcykeln och med rak rygg forsa fram nerför Stigbergsliden.
Alla framåtrörelser är hejdade. Och apropå framåtrörelse, hörde jag så sent som i förra veckan några luttrade, livserfarna, förklara att de aldrig trott på livet efter detta. Nu vill de istället hemskt gärna börja tro på livet före detta. Det är nu som är viktigt, sa dom. Några av dem är så gamla att de lever snudd på övertid. De värnar om den korta tid de statistiskt sett har kvar. Varenda stund blir värdefull. Även stunden utomhus med tröja på. Räkna de lyckliga stunderna blott? Det menar de inte. Alla stunder viktas på sitt sätt när livet sammanfattas. Och domedagen är nåt helt annat.
Covidlarmet har gjort att många fått syn på sin ålder, den som f. Co inte föreföll viktig alls. Man känner efter, och kanske förvandlar man sig då till den gamla man inte fattat att man var, hen som tillhör gruppen ”de” och inte självklart ingår i det samhälleliga ”viet”, som en människa bland andra.
Artikeln om riskfylld rea på vin väckte därför viss förstämning men även skratt. Under täckmanteln ”vård av folkhälsan” höjdes ett varnande pekfinger. Risken är stor, hette det, att redan törstiga 70plussare dricker ännu mer om systemet sänker priset på flaskan. Ska nån nu tröstsupa i sin ensamhet ska det åtminstone vara på dyra viner, så stod det verkligen inte i artikeln, det var det förstås ingen som tyckte, jag läste artikeln som fan läser bibeln och gör genast en pudel, hoppla, som jag rullar mig i gräset.
Bildtext
