Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sista stora intervjun med Totta Näslund

I samband med att Totta Näslund fyllde 60 år publicerade GP en längre intervju. Nu presenterar vi den igen, i oförändrat skick.
Han har spelat på pizzerior likväl som arenor. Ett evigt turnerande har gjort den gamle proggaren till en rent folkkär institution. "Det har blivit en del av mitt liv att kliva in och ut ur turnébussar" säger sångaren Totta Näslund som i dag fyller 60 år.

Vi träffas på ett av de mer anspråkslösa fiken på Linnégatan. Jag och en kedjerökande evighetsmaskin i den svenska artistbranschen.
- Jag började i en bra tid, säger han. I dag är det fortune and fame för ett kort ögonblick och sedan är det slut.
"En bra tid" var 1970. Torsten Näslund hade flyttat ned till Göteborg från Umeå, hade blixtbricka i hamnen och spelade Dylanlåtar till akustisk gitarr på krogarna Kometen och Vickan. Han, Bertil Goldberg, Tomas Forsell och den blivande evige vapendragaren basisten Nikke Ström, bildade Nynningen, som några år senare samarbetade med den fria teatergruppen Nationalteatern.
Den sammanslagna teatergruppens musiker bildade Nationalteaterns Rockorkester med Totta som sångare. Totta hade blivit en institution i den svenska proggrörelsen. Och en institution i den svenska bluesen: ur "Nynningens och Nationalteaterns Fritidsorkester" utkristalliserade sig Tottas bluesband.
Nu är det bara Totta. Efter 35 år på scenen har han en bred repertoar att välja ur. Men han förbehåller sig rätten att välja själv.
- Folk har ropat efter Nationalteaternlåtar när jag spelat, men att sjunga Bängen Trålar och Kolla Kolla i dag känns ju helt väck.
Nej, man kan förstå att texter som var relevanta för en tonårig fritidsgårdspublik på sjuttiotalet är svåra att sjunga för en som närmar sig pensionsåldern. Han berättar att han även nekat att sjunga så sena hittar som den absolut vuxna "En clown i mina kläder".
- Jag är ingen jukebox, kommenterar han. Jag tänker i första hand på mig själv. Man vill ju bli nöjd med det man gör.
"Det är ingen som kan styra mig"
"Jag har alltid haft svårt att göra vad folk säger till mig. Jag älskar mig själv som mest när jag säger nej", säger han följaktligen i artistpresentationen för årets på Taubespel. Så jag undrar om det betyder att han bara är en sur gubbe eller om han känner att han har integritet.
- Jag hoppas jag har stor integritet. Det är ingen som kan styra mig.
Men det är definitivt ingen stroppig attityd som styr hans egensinnighet.
- Fråga mig hur många pizzerior och stekhus jag spelat på, säger han.
Ingen ort är för liten och inget ställe är för litet, och att spela överallt lönar sig: karln är faktiskt en folkkär artist.
- Jag är uppvuxen i en frireligiös miljö och har ju hört sång sjungen av glädje.
Han läste fascinerat om jazzmusikernas liv i klarinettisten Mezz Mezzrows bok "Dans till svart pipa". När han var tolv hörde han Tennessee Ernie Fords version av Sixteen Tons:
- Some people say a man is made outta mud, A poor man's made outta muscle and blood, Muscle and blood and skin and bones, A mind that's a-weak and a back that's strong ...
Denna skildring av amerikanskt arbetarklassliv gjorde uppenbarligen så djupt intryck på den unge Torsten att han i dag känner sig manad att sjunga några rader över vårt sedan länge kalla kaffe.
- Sen kom ju Elvis och det svalde jag med hull och hår.
Han förnekar inte att han kände en längtan att visa upp sig.
- Så det kom ju en och annat låt på geografilektionerna ...
Han hade läst beatpoeterna Allen Ginsberg och Jack Kerouac så när Bob Dylan kom var han redo.
- Det var raderna "Ye Playboys and playgirls ain't gonna run my world, not now or no other time" som fick mig fast.
Han sjunger över kaffekopparna igen. Om hur sångaren inte tänker vara någon slav under mode, trångsynthet eller rädsla. Det förvånar inte att Dylan blev en idol. Och det förvånar inte heller att han som ett ändlöst sidoprojekt spelar in Dylanlåt efter Dylanlåt. Hemma.
Som ett mer konkret cd-projekt planerar han dock att spela in svenska Dylantolkningar.
- Mikael Wiehe håller på att översätta åt mig.
Han har också gett några betrodda i uppdrag att leta efter nytt svenskt material som han kan tolka. De ska leta bland de senaste 15 årens musik. Han tycker inte han hängt med alls under den här tiden.
Att synas i media skyr han vanligtvis:
- Och jag har den erfarenheten att om man säger ifrån så slipper man. Det räcker med det som skrivs när jag släpper skivor eller ska ut på turné ... eller som nu när jag fyller sextio!
Krögaräventyren - tillsammans med bland andra Nikke Ström - på Linnégatan, i Strömstad och i Lysekil är över.
- Det är bättre att jag befinner mig på and-ra sidan bardisken, säger han samtidigt som han konstaterar att det numera bara blir något glas vin, då och då.
Han har inget mål mer än att leva från dag till dag och spela så mycket som möjligt.
- Det viktiga har varit att få göra något nytt, träffa nya människor, och att fatta vad som passar en och vad man kan göra.
Bara dagen före vårt möte fick han en tumstjock lunta från en av de största artistbokarna i landet.
- Jag orkade inte läsa igenom den - jag bara rev den. Och sedan, av en tillfällighet, ringde Thomas Weilöf, en gammal kompis som tänkte börja boka igen efter många års uppehåll, och ...
Det ser ut som Thomas Weilöf kommer att få boka en hel del pizzerior och stekhus i framtiden.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.