När det nya operahuset i Stockholm skulle invigas 1895 utlystes en tävling om bästa nyskrivna operaverk. Elfrida Andrée som var domkyrkoorganist i Göteborg och Selma Lagerlöf som kommit in i de göteborgska kulturkretsarna genom sin vänskap med Sofie Elkan beslöt att slå sig samman om ett bidrag baserat på Tegnérs våldsamt populära ”Frithiofs saga”. ”Måtte vi inte få tredje pris”, utropade Selma Lagerlöf som aldrig led av dåligt självförtroende, men det blev inget pris alls, vilket måste ha svidit i librettisten som drömde om stora framgångar på scenen.
LÄS MER:Forskare efterlyser Selma Lagerlöfs brev
Att hon valde just ”Frithiofs saga” känns helt naturligt, för bortsett från verkets status av nationalepos fanns det en personlig koppling: Tegnér var en avlägsen släkting till familjen Lagerlöf och lästes flitigt i hemmet, ”Frithiof” var faderns älsklingsbok och den hade inspirerat henne själv till ”Gösta Berlings saga”. Och till det kommer sångbarheten som ju betydde att mycket av jobbet redan var gjort, ”Frithiofs saga” består av tjugofyra romanser med alla tänkbara versmått och stilar, med stämningar varierande från bullrande vikingaromantik till elegisk centrallyrik. Egentligen är det konstigt att paret Andrée-Lagerlöfs operaförsök floppade.
”Måtte vi inte få tredje pris”, utropade Selma Lagerlöf som aldrig led av dåligt självförtroende, men det blev inget pris alls.
När det nu sätts upp på Göteborgsoperan lagom till internationella kvinnodagen har det gått etthundratjugofem år sedan det skrevs och kanske behöver man friska upp minnet lite kring vad det egentligen är för historia som ska berättas. Tegnérs ”Frithiofs saga” gavs ut 1825, väckte stor entusiasm och kom att läsas och citeras av nya generationer under sisådär hundra år, men i vår tid finns verket kvar bara på ett skugglikt sätt, i enstaka versrader som inlemmats så med språket att de förvandlats till något nästan liknande ordstäv. Men det säger ju också något om Tegnérs formuleringskraft: ”långa år få gälda vad stunden brutit”, ”det starka är det sköna värt”, ”miste du en, stå dig tusen åter”. Det är stiligt, inte tu tal om saken, men vad har ”Frithiofs saga” att säga oss i dag?
Kanske inte så mycket, om man nu nödvändigtvis måste ställa sig den frågan. Själv har jag blivit ganska trött på det nästan reflexmässiga i att släpa äldre tiders litteratur in i ett sammanhang som vi skapat och pröva det där som i en domstol, det känns konsumistiskt, som om bara det vi kan dra nytta av får godkänt. Berättelsen om vikingahjälten Frithiofs långa väg till mognad och försoning bör få finnas i egen rätt och läsas utifrån sina egna förutsättningar, och när den malande nyttorösten tystnar tar texten över.
Själv har jag blivit ganska trött på det nästan reflexmässiga i att släpa äldre tiders litteratur in i ett sammanhang som vi skapat och pröva det där som i en domstol.
Och det kan den gott få göra, trots konstig kvinnosyn och annat mossbelupet, för det är roligt att läsa Tegnér. Han har språket så fullkomligt i sin hand. Verkets förlaga är en isländsk saga från 1300-talet, men författaren har färgat den med sin tid och hans Frithiof är en ridderlig och känslosam viking från 1820 som slåss med trollen men mest med sitt eget samvete. När han inte tillåts gifta sig med prinsessan Ingeborg hamnar han i krig med hennes bröder, men framför allt är Frithiof i krig med sig själv och det gör honom till en verklig och levande människa.
Hans Ingeborg har tilldelats en passiv roll och får sällan tala med egen röst – men när hon väl gör det visar hon stor självmedvetenhet och jag kan inte låta blir att undra över vad paret Andrée-Lagerlöf har gjort av hennes roll i dramat. Ingeborg blir hellre bortgift med en annan än hon rymmer med Frithiof och det kan kanske vara svårsmält för en sentida läsare, men hennes agerande är fullkomligt logiskt i sin kontext, eftersom ett svek mot familjen skulle innebära att hon devalverade sitt värde. Vissa av sångerna beskriver den här typen av dilemman, andra blodiga äventyr, några tar upp rena sagomotiv, men när de två älskande till sist får varandra har han förlorat sitt högmod och hon sin oskuld, de är båda luttrade och märkta, och vid det laget har dikten fått en helt annan ton. Den sista sången där Baldersprästen förutspår Kristi ankomst är stor och vacker dikt.
Hans Ingeborg har tilldelats en passiv roll och får sällan tala med egen röst – men när hon väl gör det visar hon stor självmedvetenhet och jag kan inte låta blir att undra över vad paret Andrée-Lagerlöf har gjort av hennes roll i dramat.
Själv minns jag inte att vi någonsin läste ”Frithiofs saga” på litteraturtimmarna i min skola på 1970-talet. Däremot minns jag sånglektionerna i sexan när tjejerna pep med lite håglöst och killarna vägrade sjunga helt och hållet, med ett enda undantag: den stund då vi fick önska fritt och någon alltid räckte upp handen och föreslog ”Vikingabalk”, den femtonde sången i sagan.
LÄS MER:Sophie Elkans glömda Göteborgshistoria
Vi kan inte ha förstått mycket av texten som handlar om hur vikingar bör bete sig till lands och sjöss, men vi tycks ha gillat de kärnfulla orden och de språkliga bilderna även om vi inte förstod dem. Ord och rytm utövade sin magi och Bernhard Crusells tonsättning från 1826 fick ett gäng prepubertalt tjuriga sjätteklassare att sjunga så det dånade. Alla älskade vi sången om den svävande falk på det ödsliga hav och jag har ofta tänkt att vår stackars prövade musikmagister måste ha grubblat en hel del över det.
