Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Schulmans nya roman gör läsaren till ofrivillig terapeut

Alex Schulmans”Överlevarna” är en familjeskildring om hur barndomstrauman går igen. Mats Kolmisoppi har läst en roman som till slut blir självmedveten kring sin egen fjäderlätta framställning.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Alex Schulman

Överlevarna

Albert Bonniers

Författaren Alex Schulman tar med romanen "Överlevarna" ett litet prövande steg ut ur sin egen övreståndsbiografi. Den som gett upphov till böcker om båda föräldrarna samt till "Bränn alla mina brev" om morföräldrarna Karin och Sven Stolpe.

Det betyder inte att han har slutat att gräva där han står. Även här är det Schulmans familj, nu framförallt brödraskaran, som ska porträtteras. Avståndet mellan verklighetens och fiktionens syskon är försvinnande litet förstår man av de många förhandsintervjuerna. Däremot är handlingen påhittad.

Verklighet och fiktion, inre sanning och yttre skröna på en och samma gång, alltså.

Man kan invända att romanförfattare i alla tider har iscensatt sig själva, men Schulman tycks vilja vidareutveckla autofiktionen, utan att backa in i den romankonst som föregått den. Han vill behålla sig själv som litterärt subjekt, men utforska hur livet kunde ha utvecklats om ett par oförutsedda händelser hade inträffat i barndomen. Resultatet har blivit en kontrafaktisk "tänk om"-roman. På så vis intar "Överlevarna" en särställning i samtidens alla biografiska skrivprojekt.

Bröderna Nils, Benjamin och Pierre har farit illa i livet, uppvuxna som de är med dryckesglada föräldrar. I berättelsens början håller de vuxna männen gråtande om varandra utanför ett torp, bredvid står urnan med mammans aska och eftersom de nyss har slagits så revben knäckts lyser polisbilens saftblandare upp de höga granarna som omgärdar en mörk insjö. Vi förstår att det är barndomens sår och familjens hemligheter som ska avtäckas och bearbetas.

Till sin hjälp i psykologiarbetet har Schulman konstruerat en avancerad dramaturgi där två olika tidsplan varvas. I det ena följer vi bröderna i vuxen ålder under ett dygn som berättas baklänges. I det andra rullar framförallt barndomen på under sommarvistelserna på torpet, med mellanbrorsan Benjamin som centrum.

Benjamin är en känslig pojke som noterar seismografiska skiftningar i familjeenheten. Ett mellanbarn som försöker hålla ihop familjen genom att inte göra väsen av sig. Far är visserligen rar, när han inte är rasande. Men mor är en ständig källa till oro. Hon dricker för mycket. Hon sover siesta. Hon röker. Och en gång bestraffar hon Benjamin när han stulit tio kronor ur hennes plånbok genom att skicka ner honom i jordkällaren. Visserligen får han ha dörren öppen, men ändå.

Jag raljerar men det är svårt att komma ifrån att större delen av romanen är en idyllisk skildring av en barndom på ett svenskt torp under 1980-talet. Bröderna läser serietidningar. De fiskar. De simmar. De går i skogen. De gräver ner en tidskapsel. Den stora dysfunktionaliteten som romanen påstår präglar familjen är svår att få fatt i. Det ständiga propsandet på att allt inte står rätt till, utan att några större missförhållanden avtäcks, gör att jag värjer mig. Det märkliga inträffar att jag börjar liera mig med de baktalade föräldrarna istället för att skänka de stackars pojkarna den sympati som de hela tiden suktar efter. Den som romanen verkar vilja att jag ska ge dem.

Alla har rätt till sitt eget lidande. Så klart. Men jag vägrar vara ställföreträdande terapeut när jag läser romaner. Det måste till någonting annat för att hålla intresset uppe.

Så när det hela mynnar ut i en sorglig vändning, ämnad att få läsaren att genast bläddra tillbaka för att hitta ledtrådar, tolkar jag det som att romanen blivit varse sin egen fjäderlätta framställning. Att den därför måste föra in tyngden och tragedin genom ett oväntat alexanderhugg. Det är så klart finurligt, men funkar snarare som abrovink än som bärande balk i Schulmans romanbygge.