Med Rudolf Nurejev klev baletten in i den moderna kändisvärlden. När den unge ryske dansaren 1961 hoppade av till väst blev det en stor nyhet. ”Nurre” blev världskändis, långt utanför dansvärlden och han förnyade den klassiska baletten. Han lyfte fram den manlige dansaren, inte bara genom att själv dansa som ingen annan, utan också genom att omfördela i de klassiska koreografierna.
Så även i ”Svansjön”, som Kungliga baletten gästar Göteborgsoperan med. Nurejevs koreografi från 1984 bygger på Marius Petipa och Lev Ivanovs, men han spetsar till där han vill. Kungliga balettens läckra iscensättning är från 2021.
”Svansjön” har satt bilden av dans för många. En saga med tåspets och tyll om en förtrollad prinsessa. Men Nurejev tog sikte på prinsen, han som förälskar sig i svanen, och låter allt utspela sig som en fantasi i prinsens dröm.
Ezio Frigerios scenografi är en jättelik, öppen slottssal med en målning av en dimhöljd skogssjö i fonden. Rummet är rensat för att fyllas med dans. Prinsen – på Göteborgspremiären Kentaro Mitsumori – slumrar i en gyllene stol på förscenen. Hans dröm om den onde trollkarlen som rövar en vacker, ung kvinna tar gestalt redan i ouvertyren. Till och med slutet avslöjas.
Valserna flödar, prinsen har ett eget solo och sex män briljerar i ett eget parti.
Dröm hämtar näring ur verkligheten. Prinsens informator Wolfgang kretsar runt och hans flaxande skört på kostymen växer till jättelika vingar hos den onde trollkarlen.
Men först fylls slottssalen med härlig dans. Valserna flödar, prinsen har ett eget solo och sex män briljerar i ett eget parti. De ljusa pastellfärgade kostymerna bidrar till det lätta och luftiga.
Akt två är svanarnas. Luiza Lopes dansar återhållet vackert som den skygga svanprinsessan i mötet med prinsen. Men framför allt är det hela flocken, 26 svanar totalt, som översvämmar scenen så tyllen yr, ett fint prov på kårdansarens uppgift. Här gäller inte att lyfta benet högst eller snurra fortast, här skapas gemensam harmoni i formationerna. Snyggt, dansant och bra koordinerat av de kungliga dansarna. Tåskornas lätta klapprande mot golvet för tanken till svannäbbar.
Efter paus håller drottningen (Nadja Sellrup) fest med sex giftassugna unga kvinnor för prinsen att välja bland. Prinsen dansar med dem, förundrad och förströdd, men karaktärsdanserna livar upp med fart och schvung.
Kostymerna är läckert utbroderade, men tar aldrig fokus från dansen. Här driver musiken extra, men över lag tar Göteborgsoperans orkester med dirigenten Andreas Eriksson Hjort ledningen under kvällen. Tjajkovskij sätter stämningen i alla lägen.
Ondska är tacksammare att gestalta än godhet. Som brukligt blixtar Luiza Lopes än mer som den svarta svanen, inte bara i fouttépiruetterna. I sitt förföriska spel mot prinsen har hon effektiv hjälp av Rothbart (Calum Lowden), som Nurejev ger en egen variation. Åter får en manlig dansare en chans.
Svanprinsessan och prinsens sista förtvivlade möte är klassisk balettromantik ut i tåspetsarna. Men här finns också ett riktigt balettbattle mellan prinsen och Rothbart. Prinsen förlorar, trollkarlen lyfter mot nya höjder med svanprinsessan i sitt grepp, Nurejev är sagan trogen.
Programbladet ger fördjupningar om tankarna i hans koreografi, men prinsen får förlåta, det är här är faktiskt svanarnas kväll.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Romeo och Julia” på Stora Teatern
LÄS MER:Recension: ”Mannen på bryggan” på Pustervik
LÄS MER:Recension: ”Gustav Vasa – the musical” på Stora teatern
Anmäl dig till Johan Hiltons nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
