Har du någon gång känt obehag när du står i kön för en pass- eller immigrationskontroll? Fast du vet att du har pass och andra dokument i god ordning och inga dolda avsikter. Ta med dig den känslan till Angereds teater och föreställningen "Kabul Sthlm Paris". Där gestaltar en av de starkaste scenerna just detta. Med en skillnad, den unge mannen vet inte vad det papper han har i handen betyder.
"Kabul Sthlm Paris" handlar om gruppen ensamkommande flyktingar från Afghanistan. De som hamnade i osäker väntan och i många fall flydde vidare och nu söker asyl i Frankrike. De var på väg att bli svenskar, men tvingas än en gång försöka bygga upp ett liv i en ny kultur.
Föreställningen har arbetats fram i samband med en kurs som Angereds teater i år driver för unga vuxna med rötter i Afghanistan. Dramatikern Kristian Hallbergs text utgår från autentiska öden och pjäsen är en tydlig form av vittnesmålsteater. Den spelas i Konsthallen på Blå stället och Linda Wallgrens scenografi utgör också en utställning som visas där.
Vi sitter alla i ett väntrum där Kristina Issas diskreta musik svävar som en oro.
Regissören Johanna Larsson har hittat väl fungerande former för berättelserna. De olika greppen ger en välgörande variation. Publiken, 35 personer, sitter på enkla stolar i en fyrkant med de nio skådespelarna utspridda bland oss. Vem är åskådare och vem är aktör? Det skapar en känsla av gemenskap, men osäkrar också situationen. Vi sitter alla i ett väntrum där Kristina Issas diskreta musik svävar som en oro.
På väggarna projiceras frågor och bilder. De kan handla om tid; vill du leva i dåtiden eller framtiden? Eller: vilket är värst, att mista ett öga eller ett ben? Svaren sätter fart på spelscenerna. Vi får bland annat följa hur en liten förseelse i skolan kan äventyra hela asylprocessen, hur bemötandet på Migrationsverket drabbar och hur en löpargrupp i Paris skapar gemenskap, som hotas när en annan flykting, men från fiendesidan, dyker upp.
Här blandas i fint kollektivt spel väntan med hopp, konflikter och missmod. Bildkavalkaden med minnen "här sa/gjorde jag det" ger en stark påminnelse om vad de unga männen går igenom. Och att kriget tog deras barndom.
Nyanserat spelar Angereds teater rakt in den högljudda debatten om migration och medborgarskap. Den unge mannen i passkön längtar hem till Borlänge. Slutet redovisar hur det gick.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Backanterna” på Borås Stadsteater
LÄS MER:Recension: ”Drömmarnas tält” på Folkteatern
LÄS MER:Recension: ”In a heartbeat” på Göteborgsoperan
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
