Regionteater västs två nya föreställningar utgår från historier ur ett sedan länge glömt förflutet. ”Gudarna” som riktar sig till barn i mellanstadieåldern utspelar sig bland asagudarna, där Oden (Michael Engberg), Freja (Lotta Karlsson), Tor (Jennifer Carzties) och Loke (Jenny Nilsson) har styrts ut i hårdrockstass. Jämte den tjocka stammen på trädet Yggdrasil ägnar de dagarna åt charader. Maja Gunns kostym lyckas vara båda enhetlig och fånga de fyra gudarnas individualitet.
Så också med den mesopotamiska gudinnan Ishtar (Leen Hashisho) som strax dyker upp i det svartklädda sällskapet. Kulturkrocken är synbar, inte bara för att hon inleder med att döda korparna Hugin och Munin. Ishtar har glansig lila långklänning med fjärilslika vingar och höga glittriga stövlar. Men hennes dåliga humör imponerar på Tor och Loke. Tillsammans beger de sig till jättarna i Utgård för att skapa kaos.
Manda Stenströms och Adel Darwishs manus berör ett antal frågor som borde vara aktuella för en ung publik: invandring, ilskeutbrott, vänskap, hemhörighet och avundsjuka. Att konflikterna placeras i det avlägsna Asgård ger föreställningen en lättsam lekfullhet. Här lyder det värsta tänkbara skällsordet människa.
Odens helvita öga blir en lugnande påminnelse om att detta är fiktion, snarare än en skrämmande kroppsskada. Att föreställningen ibland saknar framåtdriv spelar mindre roll när den värld den skapar är så trevlig att vistas i.
Är det Mårten eller Blair som är pjäsens skurk? Eller finns det något annat, okänt och övernaturligt där ute i mörkret?
”Blair B Project” av Anton Elmgren riktar sig till högstadieelever och förehåller sig till verkligheten på motsatt vis. Här handlar allt om att vara autentisk och äkta. Som titeln antyder går pjäsen i dialog med filmen ”Blair witch project” från 1999. Ja, det har gått ett kvartssekel sedan vi skrämdes av den skakiga handkameran som filmade två uppspärrade ögon och en snorig näsa.
Rena vikingatiden med andra ord. Det tycker också pjäsens 15-åriga flicka Blair (Ellen Lion Siöö) som bestämt tar avstånd från oss millennials och vår bekännelsekultur. Hon vill bli en sann demonregissör, i Lars von Triers efterföljd. Bästa väninnan Mira (Fabiola Cruz) vet dessvärre inte skillnad på auteur och artär.
Trots det befinner de sig ensamma i skogen, med den medelålders kameramannen Mårten (Peter Lorentzon). Han får otäcka skrattattacker och zoomar in Blairs bakdel. Är det Mårten eller Blair som är pjäsens skurk? Eller finns det något annat, okänt och övernaturligt där ute i mörkret?
Ylva Norlins scenografi består av en oroande och obestämbar ställning, byggd av grenar. I dess mitt finns en vit duk där allt som filmas på och sedermera utanför scen projiceras. I ställningens nedre del monteras efterhand ett grällt färgat tält. Rummet omgärdas av blodfläckade plastdraperier.
”Blair B Project” spelar som synes snyggt med 90-talets skräckfilmsestetik, där leken med ockulta krafter alltid övergår i allvar. Fast lite rörig och stökig blir Johanna Sandström Lehtos regi. Och att filma sig själv och annat med kamera har förstås blivit slentrian. Jag undrar om inte ungdomarnas uppmärksamhet fångas bättre på annat sätt.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Hilda” på Göteborgs stadsteater
LÄS MER:Recension: ”Pearl” med Frauke på Atalante
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
