Lis Hellström Sveningson: Recension: ”Admas. En resa in till den inre och till den yttre stjärnan” av Regionteater Väst

"Varifrån kommer du, egentligen?" är en utpekande fråga som ställs oftare än den borde. I Regionteater västs nya pjäs "Admas" dröjer det inte länge innan den dyker upp, men här försöker manusförfattaren och regissören Ellen Nyman att detronisera den. Pjäsen kretsar kring att vara adopterad. Många kan känna sig tvingade att ständigt redovisa sitt ursprung. Men vad säger man om man inte ens vet?

Uppsättningen är producerad för att spela i klassrum och scenografen Sissel Romme Christensen har skapat en effektiv scenbild med tre högställda lådor på scenen. Alla har en skärm på sidan mot publiken. Det är ett listigt grepp, med videokamerors hjälp ser vi tre personer leva ett liv inuti lådan – och ett annat utanför. Det blir en symbol för hur de innerst inne funderar och fantiserar om vilka de är.

Repliker fyllda med klyschor och fördomar som barnen möter föregår deras strategier för att hantera situationen. När blir man svensk? Måste man tycka om sill? Vågar man älska ris? Och hur hårt måste man jobba på att likna de föräldrar man fått att leva med?

Rebecca Hayman, Adam Högblom och Eddie Mio Larson kliver ur lådorna – som både är burar och tillflyktsorter – och spelar upp prövande scener. De skapar sin historia och till hjälp i fantasierna om ursprunget har de sagans form; "Det var en gång en flicka" – eller pojke. I leken gestaltar skådespelarna varför föräldrarna som födde barnen inte finns kvar i deras liv. Sissel Romme Christensen bidrar med kostymer och yvig, färgglad rekvisita.

Föreställningen är välvillig men lite kantig i formen och ensemblen lyckas inte helt kompensera med dynamik. Bland exempel på barn som inte känner sina ursprungliga föräldrar dyker lasersvärden och Darth Vader upp. Urtidsmänniskan Lucy får slå en bro till Afrika och länder där tigrinja talas. Admas betyder världen – som vi ju alla hör till.

Läs mer i GP Kultur:

Lis Hellström Sveningson

Följ