Vad är en bra kultursidestext? Bland oss som tycker om att diskutera frågan finns några nyckelord som återkommer. ”Påläst och initierad”, tycker någon och ryser inför minnet av ett 90-tal när skräcken för att skällas för elitist urskillningslöst öppnade famnen för allt som kom i närheten av att kallas folkkärt – från dokusåpor till halvtaskiga deckare. ”Personlig och tillgänglig”, hävdar en annan och grimaserar vilt inför tanken på en strikt akademisk text, ointaglig som ett Alcatraz, medan en tredje håller hårt på det dagsaktuella debattinlägget.
För egen del är jag inte helt nöjd med någotdera av svaren. Jag önskar mig en annan måttstock. Alltså blir jag glad när jag i Sara Danius nya samling med kulturartiklar och essäer möter texter som inte låter sig sammanfattas i standardfraserna. Nog för att Danius, som litteraturprofessor och ledamot i Svenska Akademien, skriver från en bildningsnivå som överträffar de flestas och personligt är det också, fyllt med minnen, anekdoter, släktingar och köksbestyr. Och ändå. Det som gör Husmoderns död och andra texter till så uppiggande läsning handlar om något som går utöver detta att vara smart och/eller tillgänglig. Nyckelordet här är snarare rörlighet.
I DANIUS FÖRRA BOK Den blå tvålen: romanen och konsten att göra saker och ting synliga skrev hon om den stora, franska 1800-talsromanen – Stendahl, Balzac, Flaubert – på ett sätt som vände upp och ned på synen på realismen som passiv verklighetsspegel. I nya boken rör hon sig än friare på oväntade vägar mellan högt och lågt, centrum och periferi, stora sammanhang och små detaljer, vardag och vass analys.
Merparten av texterna har tidigare publicerats i Dagens Nyheter, men här finns också antologitexter och en hel del annat. Den inledande essän om den svenska husmoderns död – en civilisationskritisk läsning av Bonniers kokbok! – är lika oemotståndligt vass och rolig här som när jag läste den i DN för ett antal år sedan. Vad har gått förlorat i samtidens svenska kök? Genom att jämföra tre recept i olika utgåvor av kokboken gör Danius en oväntad upptäckt: den husmor som försvann var inte den milda bullbakerskan utan en medelklassfru i blodstänkt förkläde och gummihandskar, styckande, flående och slaktande, i ett kök styrt av maskulina dygder. ”Borta är inte den ömma, bullbakande och saftkokande kvinnovarelsen. Borta är husmor som slaktare. Lieman. Tortyrmästare. Borta är hon som ägde konsten att skilja mellan liv och död. Borta är hon som höll i förskäraren.”
TEXTEN VRIDER OCH VÄNDER på allt man möjligen trott sig veta om kvinnor i kök. I samma blickvändande stil fortsätter det sedan i nästan 400 sidor. Danius skriver ömsint om sin döda pappas bibliotek. Visar sambandet mellan Proust och majonnäs. Skvallrar lite om att hon sett författaren Sven Lindqvist på gymmet, ”i synnerligen platta gympaskor”, för att i nästa sekund hålla fram sanningsvittnet och poeten Lindqvist, han som betraktar världen inte från en fåtölj utan från en sittbrunn. I andra texter kan det handla om socker, Tranströmers Stockholm, en läsning av Sartre på stranden eller mode i litteraturen. Författare som Ulla Isaksson, Thomas Mann, Torgny Lindgren, Djuna Barnes, Stina Aronson och många fler därtill befolkar sidorna. Med sin djupa kontakt med litteraturen är Danius suverän på att skriva om andras skrivande. Också när det handlar om sådant hon ställer sig till tveksam till, exempelvis en detalj i en översättning av James Joyce, genomsyras texten av ett innerligt förhållande till det som skildras.
SOM LÄSARE ÄR DET LÄTT att känna sig smart och upplyft i sällskap med Danius texter. Man kan prata om knivskarp stilistik och om ett sympatiskt läsartilltal, som tar läsaren på allvar som tänkande människa. Men framförallt vill jag påstå att det är rörelsefriheten som gör läsningen av Danius till en sådan fest. När hon skriver om Klätterbaronen, Italo Calvinos fantastiska femtiotalsroman, känns det för ett ögonblick som en illustration av hennes eget skrivande. I romanen bestämmer sig den unge Cosimo, på flykt från familjens snigelmiddag, att leva resten av sitt bland trädkronorna; ett klättrande liv i trots mot det tungfotade liv som levs på den vertikala ledden. Just så vigt, djärvt och med god utsikt över markordningen skriver Sara Danius. Dessutom med en lätthet som, för att citera ur texten om Calvino, inte är en gåva utan ”ett träget och tålmodigt borttagande av tyngd.”
HUR MYCKET AV en klätterbaron kommer man att kunna vara på framtidens kultursidor? Frågan tränger sig på under läsningen, lämnar mig inte i fred. I en tid när kulturredaktioner läggs ned på löpande band och vårt allmänna förhållande till skrivande i allt högre grad liknar copywriterns än författarens – ja jag vill påstå att vi alla medvetet eller omedvetet skriver mer och mer på beställning, för att omsätta andras behov och idéer i skrift – är de yttre förutsättningarna för att vara en djärv kulturskribent självklart usla. Desto större skäl att läsa Sara Danius och glädjas åt texter som insisterar på att ingenting riktigt är vad det ser ut att vara.
.
ÄMNET
Sara Danius är professor i litteraturvetenskap och sedan 2013 ledamot i Svenska Akademien. Malin Lindroth läser hennes nya samling artiklar och essäer, Husmoderns död och andra texter, och gläds över en djärv kulturskribent vars texter insisterar på att ingenting riktigt är vad det ser ut att vara.
SKRIBENTEN
Malin Lindroth är författare och kulturskribent. Hon recenserade senast Agneta Rahikainens bok Kampen om Edith – biografi och myt om Edith Södergran.
