Ett starkt ifrågasättande av det materiella kännetecknar vår tid i lika hög grad som överkonsumtionen gör det, skriver Ellen Mattson.
Ett starkt ifrågasättande av det materiella kännetecknar vår tid i lika hög grad som överkonsumtionen gör det, skriver Ellen Mattson. Bild: Måns Langhjelm

Sakerna har börjat äga oss

I Sverige 2019 är det ägandet som ställer till det, inte införskaffandet. Ellen Mattson läser två nyutkomna böcker som försöker handskas med vår relation till prylarna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ett av de mer bisarra problemkomplexen i samtiden är allt det som handlar om våra saker, alla de frågor vi ställer oss om hur mycket vi får lov att äga, hur lite vi kan klara oss med, hur vi ska gallra i överflödet och inte minst hur vi ska förvara det som blir kvar. I Sverige 2019 är det ägandet som ställer till det, inte införskaffandet. Man vågar nog påstå att det motsatta förhållandet har rått under tidigare epoker. I takt med att tillgången på billiga varor ökat har vi uppenbarligen förköpt oss och nu behöver vi hjälp med att rensa upp i våra tilltäppta artärer – och får det också. Bisarra problem kräver bisarra lösningar och det innebär att det gamla hederliga städandet upphöjts till andlig handling och numera har en egen avdelning i bokhandelshyllan.

ANNONS

Samtidigt lever vi sedan länge med en varumärkesfixering där köpet av själva varan bara är en liten del av helhetsupplevelsen och där den viktigaste komponenten är vem du blir genom köpet – eller snarare vem du vill bli.

Men detta är naturligtvis att hårdra det. Många av oss äger fortfarande inte mer än vi behöver, många väljer helt andra livsvägar än att samla på sig saker och återbruket har kommit till heders på ett sätt man knappt trodde var möjligt om man växte upp med slit och släng. Ett starkt ifrågasättande av det materiella kännetecknar vår tid i lika hög grad som överkonsumtionen gör det. Samtidigt lever vi sedan länge med en varumärkesfixering där köpet av själva varan bara är en liten del av helhetsupplevelsen och där den viktigaste komponenten är vem du blir genom köpet – eller snarare vem du vill bli. Ingen förkroppsligar det bättre än den gamla shopaholicen Edina Monsoon i ”Absolutely Fabulous” som när hon bläddrar i kataloger med exklusiva köksinredningar skriker: ”Jag vill vara alla de här människorna!”

Nu sitter jag med två böcker som är typiska för vår tids uppmärksamma, förbryllade och lätt bekymrade blick på de ting som omger oss och definierar oss: Tomas Bryttings ”Äga, leva, dö” och Helena von Zweigbergks ”Grejen med saker”. Brytting som är professor i organisationsetik har skrivit något han själv kallar för en moralisk betraktelse där han med hjälp av tänkare från Aristoteles och framåt försöker kategorisera tingen, beskriva hur de förvandlas från ting till något djupare, det han kallar egodelar, och hur ägaren kan förädla tingen och tingen ägaren – så länge samspelet mellan dem är det rätta. Det låter teoretiskt och är det också, en abstrakt beskrivning av sådana mycket vardagliga handlingar som att vrida upp en moraklocka eller duka ett middagsbord och av de känslor som uppstår den dag klockan slutar ticka eller man är för sjuk för att orka med fler middagsbjudningar. I Helena von Zweigbergks bok är ingången tvärtom konkret, här handlar det om författarens känslor inför alla de saker som ryms i hennes eget hem och som nu måste organiseras om på grund av en bodelning och en flytt, hon känner sig fram mellan porslinskatter, ärvda kaffekoppar och barnens teckningar och försöker förstå vad de här sakerna säger om henne själv. Det är alltså en mycket personlig betraktelse som också rymmer inslag av det som Brytting kallar ”profilering” – att köpa en viss sak för att man inför andra vill framstå på ett visst sätt. Rädslan att verka osjälvständig och skamkänslan i att köpa för mycket eller av fel skäl är också sådant som von Zweigbergk ärligt beskriver.

ANNONS
Städexperten Marie Kondos sätt att vika kläder och rensa ut prylar som inte skänker glädje har bildat skola.
Städexperten Marie Kondos sätt att vika kläder och rensa ut prylar som inte skänker glädje har bildat skola. Bild: Seth Wenig

Den abstrakte och den konkreta må ha olika tonfall men de har samma syfte med sina böcker, att försöka hitta svar på frågorna om tingens mening och livets mening och om de två hör ihop. Det finns naturligtvis de som skulle hävda att saker bara är saker, det vill säga döda ting, men för egen del har jag en väldigt stark upplevelse av att tingen är besjälade och att deras inre liv förhöjer mitt eget. Ju mer jag använder den gamla ärvda morteln desto starkare blir både den och jag och därför värderar jag den oändligt mycket högre än en ny och designad. Gör det mig friare än Edina? Både ja och nej, för samtidigt som jag deklarerar mitt oberoende av marknaden för designade hushållsprodukter profilerar jag mig genom att tala om vilken grupp jag tillhör: de som värderar ett gammal slitet bruksföremål högre än ett nytt och designat. Man står aldrig helt och hållet fri.

En av de saker Tomas Brytting beskriver i sin bok – vid sidan av dödstädning, askes och självvald enkelhet – är det japanska städfenomenet Marie Kondo. Knappast någon har väl missat hennes vikande av kläder till små kompakta paket, men viktigare för Kondofilosofin är gallrandet som kommer först, att ur ett berg av oälskade och ofta oanvända slentrianköp vaska fram de få ting som skänker mig som ägare stark och omedelbar glädje och som därför kan sägas vara helt och hållet ”jag”. Om marknaden vill att vi ska shoppa fram våra jag väljer Kondo den motsatta vägen och uppmanar oss att i stället städa fram våra jag ur det redan befintliga. Eller som Brytting skriver, ”snida ut en identitet”, en ganska otäck formulering som sätter fingret på problemet: att vi är så tyngda av vårt överflöd att vi måste ta till kniven.

ANNONS

LÄS MER:Hjälp mig, Marie Kondo, du är mitt enda hopp

Om någon skulle ställa frågan till mig – vilket jag nu gör – om man kan bli lycklig av saker så skulle jag svara ja på den.

Men det finns ju en annan väg än den kirurgiska, det finns ett ”före” där den ägda massan ännu inte har antagit sådana groteska proportioner att den måste skäras bort. Det är knappast den gamla välanvända morteln som åker ut när man gör sin Kondo-gallring utan tre t-shirtar köpta till priset för två. Att släppa tanken på att allt ska vara så billigt är en väg, att hålla det aktuellt för sig att människan inte kan leva av bröd allena en annan. Men att leva i total materiell avhållsamhet är det väl få som vill och om någon skulle ställa frågan till mig – vilket jag nu gör – om man kan bli lycklig av saker så skulle jag svara ja på den. Därför tror jag att en tredje väg till hållbarhet kan vara det försiktiga hanterande av tingen som ligger till grund för Marie Kondos metod och som är viktigare än både gallrandet och vikandet, nämligen att erkänna tingens individuella värde och visa tacksamhet för att de värmer, skyddar, gläder, bär, hjälper och lyckliggör oss. Att klappa tingen och tacka dem.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS