Redan som nybakad student var språkforskar- och författardottern Barbro bortlovad till journalistiken, så kanske behövde inte den framtida världsreportern Alving fundera alltför mycket på om eller när det egentligen sa klick mellan henne och skrivandet. Sitt publika genombrott fick i alla fall Barbro Alving i samband med sin rapportering från Berlin-OS 1936, då hon blev "Bang i DN" över en enda andlös sensommar. Tidningen gjorde uppenbarligen klokt i att satsa på en 27-årig kvinnlig korrespondent utan huvudet fyllt av sport. I fjol kom de samlade Berlinartiklarna ut i den reportagebokexemplariska Dagbok från Berlinolympiaden 1936 (i och för sig en knepig titel, fast såklart en anspelning på Alvings fängelseskildring Dagbok från Långholmen som gavs ut 1956), och de spetsfundiga läktardomarna över Hitlerregimen står sig självfallet mycket bättre än vilket gammalt matchreferat som helst.
Att bevaka nazispektaklet var trots allt ett givande uppdrag, förresten hade Bang redan flera år tidigare hastat ihop sitt klatschiga artistnamn vid något inspirerat tillfälle på Stockholms Dagblad. Här fanns alltså en gedigen bakgrund av språkliga lyckträffar, till glädje för journalisthögskolelärare och antologiredaktörer men för Alving själv blev det rika arvet av allt att döma även en liten börda. "Man står i evig tacksamhetsskuld", skriver hon i de hjälpligt uppsluppna memoarerna Det kom aldrig i tidningen (1963) och avser då fostrande kolleger och antagligen också något mer. Hon står i tacksamhet till sin signatur och till den otålige chefen Gunnar Prawitz som lyckligtvis hindrat henne från att tänka ut "något högstämt eller litterärt eller lustigt eller fransyskt som var på modet då, såsom Quelquune eller Vagabonde eller Kaifas eller Kar de Mumma. Det fick bli Ba ur Barbro och ng ur Alving och därmed jämnt".
Eftersom det nu är jämnt hundra år sedan Barbro Alvings födelse passar det ju fint att återge den där namnepisoden. För det är väl främst därför som den tillsammans med andra minnes- och dagboksanteckningar, personliga brev och kalendariska milstolpar hamnat i den nyutkomna boken Bang om Bang, som är sammanställd och kommenterad av Barbro Alvings dotter Ruffa Alving Olin. Här ryms ett drygt hundratal texter med ett ömsom hurtigt, ömsom ömt, ömsom upprört och nästan alltid förståndigt familjärt tilltal. Det märks att Ruffa Alving Olin är stolt över sin rastlösa, pacifistiska krigsreportermamma, som så småningom utvecklades till en driven privatkorrespondent och kåserande käring mot strömmen.
Under kapitelrubriker som "Bang-barn", "Loyse" och "Att vara Bang" skriver Alving den äldre både till släkt och bekanta och för sig själv om tiden som nybliven, ogift mor, det lyckliga livet med Loyse Sjöcrona och om en tillvaro präglad av kamp mot alkohol- och uppskjutardjävulen (man måste komma i stämning för att skriva) och atombombsliberalismen. "Till den psykiska överansträngningen har naturligtvis det här med DN bidragit", konstaterar Barbro Alving i ett brev till vännen Asta Ekenvall daterat den 24 augusti 1958, knappt tre veckor efter pappa Hjalmar Alvings död och samma år som hon sagt upp sig från den tidning hon arbetat för i nästan ett kvarts sekel. "Jag tror det är bra att folk får se en personlig protest mot atombombslinjen", förtydligar Alving och berättar att hon slutit ett fint avtal med Vecko-Journalen. Lagom många artiklar och samma betalning som på DN, inte ett öre mer eller mindre. Ingen skulle tro att Bang gjort någon ekonomisk vinning på den här uppgörelsen. För övrigt hade hon telegraferat sin första avskedsansökan till Tingsten & Co under ett känslosvajigt Shanghaiuppdrag 1947, och det med anledning av att en redaktionssekreterare antytt att hon såsat med artiklarna. I ett långt följebrev avger hon en stridslysten bikt om trötthet, tropikhetta och skrivpanik men från Sverige kommer ett iltelegram om att allt är till belåtenhet och så är det hotet avstyrt.
Sin sårade fåfänga tycks Barbro Alving plågsamt medveten om, och försöker på något vis alltid ge den en ärlig chans. Så förmår hennes hederskänsla också omfatta något mer än tankar om privatmoral och personligt anseende. Hon är obrottsligt lojal med fredstanken och skriver blodfullt såväl till som om sin förebild och vän Elin Wägner (men mäktar inte färdigställa hennes biografi, den lotten faller på Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder). Hon skickar också en hel hoper kloka brev till sin kära dotter, för en sådan har hon ju. Först nyfiket väntande hemma i Stockholm, och sedan ungdomligt grubblande på college i USA. Man kan kanske tycka att mycket i dessa anteckningar känns rätt så hejigt, daterat och privat. Men deras innehåll avslöjar likafullt stor språklig glädje och väl behärskad sorg. Tillsammans bidrar de där båda känslorna till en tacksamhetsskuld för ett rejält stycke svensk presshistoria.
