Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Norska Roy Jacobsen debuterade 1982 och fick sitt stora publika genombrott med romanen Segerherrar från 1991. Bild: Agnete Brun
Norska Roy Jacobsen debuterade 1982 och fick sitt stora publika genombrott med romanen Segerherrar från 1991. Bild: Agnete Brun

Roy Jacobsen fastnar i intrigen

I Roy Jacobsens tredje roman om människorna på Barrøy är det Ingrid som står i centrum. Mattias Hagberg läser en författare som underkastat sig intrigen på språkets bekostnad.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Roy Jacobsen

Fartygets ögon

Norstedts

Översättning: Staffan Söderblom

Sommar, 1946. Den norska befolkningen försöker kravla sig upp och resa sig efter ockupationen, förödmjukelsen och striderna. De vill vända blicken framåt och glömma det som har varit – men det är svårt, ja, nästintill omöjligt. Motsättningarna och lögnerna har varit så många, sveken likaså. Några har samarbetet med tyskarna, andra har kompromissat eller vänt bort blicken, en del har gjort aktivt motstånd. I stort sett alla bär på något trauma eller någon hemlighet.

Genom detta land rör sig Ingrid med sin knappt ettåriga dotter Kaja. Hon har lämnat hemön Barrøy för att försöka hitta Kajas far, den ryske soldaten Alexander, som hon varit samman med under några intensiva veckor 1944, innan han tvingades fly.

Om Alexander vet hon nästan ingenting, inte mer än att han var en av ett par tusen krigsfångar från Östeuropa på skeppet Rigel som attackerades av brittiska stridsplan utanför norska kusten i november 1944, och att hon hittade honom skadad och nedfrusen på sin ö, förälskade sig och blev med barn.

Ingrid vandrar mot inlandet. Följer Alexanders flykt med hjälp av de som råkat möta honom och de som hjälpt honom. Alla hon stöter på är märkta av kriget.

LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Ånger av Roy Jacobsen

Berättargreppet ger Roy Jacobsen en möjlighet att skildra Ingrids jakt på Alexander samtidigt som han kan teckna en bred bild av Norge året efter kriget. Vad innebar egentligen freden? Hur såg försoningen ut? Och glömskan?

Som läsare dras jag med, men känner mig också tveksam.

Fartygets ögon, den tredje delen i Roy Jacobsens uppmärksammade romansvit om människorna på Barrøy utanför norska Nordlandet, är en mycket klassiskt komponerad berättelse. Roy Jacobsen följer Ingrid tätt i spåren. Han lägger ut ledtrådar och pusselbitar längs hennes väg, och han låter henne långsamt komma till insikt om såväl sig själv som om vem Alexander egentligen var.

Roy Jacobsen är en stilsäker, rutinerad och påläst berättare – ingen tvekan. Tryggt och säkert för han mig genom sin historia. Här finns inget överflöd, inget dött kött. Det är skickligt utfört, in i minsta detalj, men också något tråkigt. Själva konstruktionen är alltför perfekt, för uppenbar. Som läsare saknar jag något som skaver, något som bryter av mot den dramaturgiska modellen.

Kanske blir denna saknad extra stor eftersom jag är medveten om vad Roy Jacobsen är kapabel att göra. De osynliga, Roy Jacobsens första roman om Ingrid och hennes släktingar på Barrøy, var en egensinnig och poetisk gestaltning av livet på ön under ett par decennier vid 1900-talets början. Det var en text som lyckades med något mycket ovanligt. Roy Jacobsen skrev i skärningspunkten mellan individ, kollektiv och miljö. I De osynliga var människorna inskriva i sitt sammanhang, de var ett med sin omgivning. Det var på många sätt en unik text som lyckades ta romankonsten bortom den liberala individen med dess krav på agens, och istället skriva fram något mycket verkligare, något mycket mer påtagligt. I brist på annat skulle jag vilja kalla det livet i all dess fulla komplexitet.

I vissa enskilda rader och stycken anar jag denna förmåga även i Fartygets ögon. Framför allt i Roy Jacobsens natur- och landskapsbeskrivningar. Då glöder språket och bilderna, då vill jag vila i texten. Men Roy Jacobsen själv vill vidare. Det är som om han inte riktigt litar på sin förmåga att frammana en värld fri från en övergripande och tvingande intrig.

Nej, Fartygets ögon har inte samma lyskraft som De osynliga. Men jag är ändå glad att ha läst. Om inte annat så för att den påminde mig om vilken unik författare Roy Jacobsen kan vara.