Det finns något starkt fantasieggande med världskartor, kartböcker och jordglober. Namnen på de angivna platserna, de geografiska bestämningarna i form av bergskedjor och vattendrag, städerna som breder ut sig över ofantliga områden, de oceaniska vidderna. Bara genom att titta och försjunka i detaljerna, vandra med blicken över kartytorna, bläddra från den ena sidan till den andra, snurra på globen, elektrifieras tankarna och det uppstår nya förbindelser.
Det behöver inte vara något område långt borta. Det kan lika gärna handla om en detaljerad bilkarta över Västergötland, med ortnamn som blir beståndsdelar i en okänd, mytologisk berättelse. Ljushult, Krogstorp, Handbynäs, S:t Snärsbo, Sexdrega, Buttorp, Givarp.
51 osannolika platser
I inledningen till Atlas över ovanliga platser, ett samarbete mellan författaren Travis Elborough och kartografen Alan Horsfield, hänvisas till Italo Calvinos roman De osynliga städerna från 1972. Det är en bok som ofta citeras i sammanhang som rör visionär arkitektur och stadsplanering. Det speciella med Calvinos gobelängartade betydelsevävar är de dubbelperspektiv som uppenbaras. Fantasierna kring magnifika stadskonstruktioner i ett fjärran Österland, förmedlade av världsresenären Marco Polo, blir efterhand till variationer över en och samma plats, vattenstaden Venedig. Man flyttar på sig, men står ändå kvar på samma plats.
Något liknade äger rum när de 51 osannolika platserna runt om i världen lägger sig intill varandra i Travis Elboroughs suggestiva beskrivningar och Alan Horsfields sakligt precisa kartbilder. Man färdas långt bort och förtrollas av det besynnerliga, det färgskimrande, det storstilade. Men egentligen är det som om allt fanns i ens närhet, i ens egen stad. Det vanliga blir ovanligt, de tråkiga husfasaderna slutar att vara tråkiga. Det handlar om vad man ser och vad man drömmer om att se.
Platser som kan berätta
Travis Elborough har delat in de 51 platserna i sex olika kategorier: Drömskapelser, Övergivna platser, Udda arkitektur, Flytande världar, Olustiga platser och Underjordiska världar. Det blir ett slags Jules Verne-perspektiv på det som i förstone tycks vara undantag, utopiska förslag på hur världen skulle kunna se ut, överväldigande monument som glömts bort och förvandlats till ruiner. Läsaren färdas likt en Kapten Nemo över jorden, besöker drömstäderna och de häpnadsväckande palatsen, men ser också förödelsen och restprodukterna.
Som reseberättelse tar boken sin utgångspunkt i vår tids bedrägliga konsumtion av unika upplevelser. ”När nästan allt vi gör online kan spåras, samtidigt som vi distanserar oss från våra kroppar och den fysiska världen till förmån för den digitala, så är det kanske inte så förvånande att vår fascination har ökat för det som är övergivet, glömt och raserat /…/ Otroligheten kan ha varit inneboende i platsen från början eller tillkommit senare, kanske till och med nyligen, men gemensamt för dessa platser är att de har något att berätta.”
Patellfärgade kitschversion
Och det är precis detta som äger rum i Elboroughs återgivningar av det platsspecifika: hur varje byggnad och varje konstruktion har något viktigt att berätta, men inte bara om människors drömmar och fantasier, utan i lika hög grad om det som är halvt, på väg att förstöras och försvinna.
Varje plats är sitt eget undantag, som den walesiska byn Portmeirion, skapad av amatörarkitekten Clough Williams-Ellis från mitten av 1920-talet och 50 år framåt. Denna gigantiska patellfärgade kitschversion av en italiensk renässansstad, med ett mischmasch av byggnader i knallrosa, blå eller gula nyanser, drog under en period till sig mängder av celebriteter, bland andra Ingrid Bergman, Bertrand Russell och Noël Coward, och blev sedermera känd som ”the village” i teveserien The Prisoner.
Budorden i jätteformat
Overklighetsdimensionen präglar också den religiösa temaparken Fields of the Wood, i North Carolina. De tio budorden i kolossalformat högst upp på en kulle, där varje skrivtecken är 1,5 meter högt och 1,2 meter brett, är en skapelse av pingstpastorn Ambrose Jessup Tomlinson i början av 1900-talet.
När regissören Cecil B DeMille 1956 gjorde sin religiösa mastodontfilm De tio budorden, med Charlton Heston i huvudrollen som Moses, blev temaparken en publikattraktion av gigantiska mått. Att se skriftens anvisningar absurt uppförstorade hade uppenbarligen sin speciella lockelse.
Elborough visar hur det finns likheter mellan dessa överdimensionerade konstruktioner och den galne kungen Ludwig II:s sagoslott i sydvästra Bayern som senare kom att stå modell för Walt Disneys Törnrosaslott. En mer lokal version av samma vurm är Tjolöholms slott, strax söder om Kungsbacka. I slutet av 1800-talet använde köpmannen James Fredrik Dickson sina rikedomar till att skapa ett slott i Tudorstil med hjälp av arkitekten Lars Israel Wahlman. Nu står det där som ett monument över nostalgins artificiella lockelser. En skapad historia som ändå har något att berätta.
Staden som försvann från kartan
Men Elboroughs och Horsfields bok beskriver också mardrömmarna. Det gäller till exempel gruvsamhället Wittenoom, på Australiens västsida. I början av 1900-talet började man att bryta asbest i sluttningarna av berget Hamersley Range. Det rörde sig i första hand om krokidolit, den farligaste och mest dödliga formen av asbestmineraler.
Under 1920- och 30-talen uppstod en väldig exploatering, motsvarande guldruschen, och gruvområdet expanderade till staden Wittenoom med gruvarbetarbostäder några kilometer från anläggningarna. Detta är nu en fullkomligt öde plats, en riktig spökstad. Gruvan stängdes 1966, men 50 år senare är byggnaderna fortfarande fulla med asbest och floderna förgiftade. Staden stängdes officiellt av den australiensiska regeringen 2007 och platsen avlägsnades från kartan.
Kanske är det här som Travis Elborough visar sin verkliga styrka som kulturhistoriker och samtidsarkeolog (han har även publicerat böcker om dubbeldäckaren Routemaster, vinylskivans historia, Storbritanniens olika badorter och parkernas roll som offentlig arena). De hemsökta, dödsmärkta och övergivna platserna intar en lika stor del av utrymmet som de excentriskt visionära, och efterhand blir det hela en berättelse om det som människor lämnar efter sig. Skräp och storslagna strukturer smälter samman och bildar nya skönhetsdrömmar, nya ruiner.
