Begreppet begär har spelat en nyckelroll i de senaste decenniernas kulturteoretiska diskussioner. Begär som uttryck för fantasi, önskan, sexualitet, identitet. Hur precisera begäret? Redan Hegel tar upp "das Begierde" i sin Fenomenologi - begäret riktas mot en annans begär som kan returnera ett erkännande. Freud å sin sida talade inte direkt om begär utan sexualdriften och en omedveten önskan, der Wunsch.
Hos hegelianen och freudianen Jacques Lacan blir begäret uttryckligen ett aktivt, nydanat begrepp. Begäret orsakas av en brist, men som skiljs från behov och önskan. Den synen på det mänskliga begäret utsattes 1972 för en polemisk störtbombning av Gilles Deleuze och Felix Guattari. I deras Anti-Oidipus var begäret istället något som alstrade ett kreativt överflöd - en social produktionskraft som skapade realiteter. De talade något surrealistiskt om begärsmaskiner.
Men så finns det också en tredje outtröttlig tänkare i begärsstriden, nämligen René Girard som redan 1961 gav ut en bok som tolkade begäret som en effekt av rivalitet. Stora litterära exempel fann han hos Cervantes, Dostojevskij och Proust. De var oöverträffade psykologer.
Girards nyckeltanke är att begäret alltid är triangulärt. Den som begär något åtrått gör det därför att någon Annan begär detta åtrådda. Han avvisar alltså en enkel subjekt/objektmodell, liksom den romantiska föreställningen om ett egenmäktigt skapande Jag.
Girard kallar detta ett mimetiskt begär eftersom det imiterar ett annat begär. Det är inte ett begär som grundas i driften som i psykoanalysen utan är ett socialt begär - eller som han fyndigt kallar det, "interdividuellt". Den viktiga poängen för Girard är att det alltid finns en olikhet mellan jaget och rivalen. Imitation fordrar åtskillnad och rivalen är både förebild och hinder i en dynamisk växling av psykologiska reaktioner som kan stegras eller avmattas. Fanns inte denna rörliga växling skulle begäret slockna ut eller råka i "mimetisk kris" som påkallade ett våld. På sätt och vis kan det likna Hegels dialektik mellan herre och dräng, men skillnaden ligger i det mimetiska, i efterbildandet istället för erkännandet hos Hegel.
Detta kan verka som en överdrivet subtil diskussion, men den som läser Girard vidare kan följa hur denna grundtanke växer varv efter varv till en genomlysning av hela kulturen. Det är ett grandiost och intensivt polemiskt projekt som sträcker sig från etnologin till religionspsykologin.
Girard fick sitt genombrott med den antropologiskt inriktade La Violence et le sacré (Våldet och det heliga) 1972. Med den omfattande samtalsboken Des Choses cachées depuis la fondation du monde (1978) passerar han genom riten och offermekanismen fram till evangelierna för att därefter sidoställa Freud och Proust (till den senares fördel). Han ger ut Le Bouc émissaire (Syndabocken) 1982 och senare en stor bok om Shakespeare och "avundens eldar".
Girard var i ropet i Sverige för en tjugofem år sedan då han introducerades i tidskriften Kris. Sedan har det varit tyst. Sent omsider kommer han nu åter i en genomtänkt antologi - Syndabocken. Anders Olsson som är svensk Girardpionjär står för inledning och urval. Denna bok fyller en väsentlig lucka i bildningen och den fyller läsaren med lika delar fascination som frågor, en läsare som hela tiden får möta Girards störtsäkert trummande svar om vad som verkligen gäller för kulturens elementa.
Här finns några tidiga romananalyser och kapitel från Shakespeareboken. Girards läsning av Shakespeares Julius Caesar är en energisk uppvisning om tyrannmordets symbolik. Svårare är att följa Girards kapitel om Shakespeare hos James Joyce. Tonvikten i boken ligger emellertid på samtalsboken med den evangeliska titeln "Om ting som varit dolda sedan världens födelse". Eftersom Våldet och det heliga utkommer senare i år har den uteslutits.
Vad vi ser som samlande linje i denna bok är en kritik av våldet - det våld som instiftar kulturen och behärskar de mänskliga samfunden genom offermekanismen som i sin tur skall neutralisera det farliga, upplösande våldet. Det sker i en båge som börjar i rivaliteten och det "grundande mordet" och som slutar i evangeliernas radikala kärleksbudskap. René Girard är alltså en kristen tänkare, men så lidelsefullt argumenterande att han kunde vara Mefistofeles själv.
I centrum för diskussionen står alltså offervåldets logik. Närheten mellan subjektet och rivalen hotar med en mimetisk kris av upplösning. Den krisen kan stabiliseras genom offervåldet, genom utpekandet av en syndabock som får bära skulden, men som samtidigt får gudomliga drag. Därmed skapas en hierarkisk jämvikt samtidigt som makten kan återinstalleras. Då har en medling mellan kollektivet och det heliga skett. Kristus är förstås det stora exemplet, men vi har här också Sofokles Kung Oidipus och Dionysos i Euripides Backanterna att begrunda.
Girard vill alltså skapa en kulturteori som speglar den grekiska och den judisk-kristna civilisationens fundament - och även alla myters och riters enhetliga kärna - i det ställföreträdande offret. För detta fordras vig vältalighet, kategorisk kritik och knivskarp reduktionism. Girard besitter milt uttryckt alla egenskaperna. Allt kan förenklas och förklaras med mimetiska begär och offermekanismen.
Någon empirisk etnolog är förstås inte Girard, men med befintligt material vill han leda i bevis att det bara är en skillnad i position mellan tronen och offerstenen, kungen och syndabocken. De är motsatser i samma slutna sociala system av upphöjdhet och helighet. Som få kan Girard som få sätta fingret på dubbelgångarens och dubbelhetens dynamik i litteraturen och kulturen. Offret som härskare och härskaren som offer. "Ingen kultur utan grav, ingen grav utan kultur." Girard skulle uppskatta en målning som Carl Larssons Midvinterblot!
Man ser också hur Girard tenderar att naturalisera all fiktion till medvetanden i febrig strid, något fingerat eller låtsat begär kan knappast tänkas (jag minns hur han tog bort Nietzsches citationstecken i Morgenröte för att exemplifiera författarens vansinne). Förstås hävdar han att hans genialt enkla lösning inte alls motsäger de kulturella uttryckens mångfald utan istället befordrar dem.
Men man måste till sist också ställa sig frågan om det inte finns andra krafter än mimetiska begär och rivalitet. Det blir lätt monomant. René Girard är dessutom i högsta grad själv ett exempel på sin teori. Han uppsöker sina rivaler som ett slags fadersgestalter som skall offras på det mimetiska begärets altare. Freud formulerade sig kring triangulära begär, men Oidipuskomplexet är "absolut odugligt". Den sanna principen är och kan bara vara mimetisk. Samma avfärdande gäller narcissismen. Så där trosvisst går han på och rivalerna är flera: Nietzsche, Lévi-Strauss, Deleuze, Lacan, med flera . Argumentationen är att dessa (dock ej strukturalisten, rivalen Lévi-Strauss) är nära nog alla girardianer, om de bara tänkt lika genialt som Girard. Han är aldrig ljummen. Här ser vi striden om begärets teori, men dem som Girard förkastar hårdast står han som regel närmast. Bara Freud kunde glömma Oidipus i komplexet och Nietzsche metafysiken i sin tes om viljan till makt.
Det är också detta som gör läsningen oftast så rolig, men stundom också så okuvligt fixerad. De starka stegen i boken kommer likväl, som när kritiken av våldet kristalliserar sig i kommentaren till Nya Testamentet. Girard vägrar radikalt nog att se Kristi död på korset som en offerdöd, han vänder sig mot teologins lidandekultur med Lammets blod och all pietà. Det är Kritik i ordets grundläggande betydelse: att särskilja. Mellan Gamla och Nya testamentet finns en absolut skärningspunkt. I evangelierna råder inte längre hämndens gudom och offrets helighet. Evangelierna säger nej till vedergällningen och hämnden som lösning av en social kris. Försoningen ersätter våldet.
Denna läsning är mycket uppfordrande. Särskilt som vi ser denna offerkultur verksam i rådande omvärld. Kriget mot terrorismen är en kristet återfödd, men gammaltestamentlig bestraffning som startar en våldsspiral - ett våld som alltid uppfattar sig som en legitimerad vedergällning.
Sverige drabbades av en nationell kris efter tsunamin. Den fordrade ställföreträdande offer. Först ansattes urikesministern Laila Freivalds som gick på teater, därefter den skoningslösa förföljelsen av Lars Danielsson, vilket av olika skäl var ett lättare offer. Offerritens överstepräster var politiker och journalister. Den utpekade skulle bevisa sin oskuld. Ecce homo. Också vår till synes sekulära och humanistiskt ädelmodiga värld företer rent primitiva, rituella drag. René Girard hjälper oss att se detta bättre än de flesta.
