De oskyldiga (2021)
Det är sällan en skräckfilm är både läskig och estetiskt tilltalande, men Eskil Vogts rysliga pärla – inspelad i ett norskt höghusområde omgärdat av murrig skog – är det sannerligen. Filmen följer Ida som en dag lämnar sin autistiska syster Anna för att leka med grannbarnen Ben och Aisha. Snart upptäcker de att de har något gemensamt med Anna, nämligen krafter utöver det mänskliga. Det blir först en välkommen krydda i lekarna, men när osämjan är ett faktum förvandlas deras förmågor till dödliga vapen.
Suspiria (2018)
Strax efter att hon antagits till prestigefyllda Marcos Academy i Berlin, blir balettdansösen Susie (Dakota Johnson) ny favoritelev hos den berömda Madame Blanc (Tilda Swinton). När Susie börjar på skolan har en annan elev precis försvunnit, som dessutom anklagat skolans lärarna för häxkonster. Luca Guadagninos (”Call me by your name”) tolkning av Dario Argentos rysarklassiker från 1977 är lika mycket ett visuellt konstverk som det är en suggestiv skräckupplevelse.
Soft and quiet (2022)
I en enda lång tagning följer vi den till synes helt normala grundskoleläraren Emily, som tillsammans med en gäng likasinnade kvinnor har startat en nazistiskt sällskap. På väg till Emilys hus bestämmer de sig för att stanna och handla när två kvinnor av asiatisk härkomst kommer in i affären. Produktionsbolaget bakom tungviktare som ”Get out” och ”Insidious” kom förra året ut med denna dolda stjärna på skräckfilmshimlen, som utnyttjar den läskiga kombinationen hyperfemininet och högerpolitisk extremism.
Den vidriga Herr Honka (2019)
Friedrich "Fritz" Honka var en tysk seriemördare, som mellan 1970 och 1975 tog livet av minst fyra kvinnor från samhällets absoluta botten. Tre av kropparna behöll han i sin lägenhet, vilka upptäcktes under en brand i huset genom en påtaglig stank. Fatih Akins film om Honka är, trots handlingen, egentligen inte särskilt läskig. Mest av allt är den en inblick i alkoholens skadeverkningar, med en minst sagt vidrigt sminkad Jonas Dassler i rollen som den mördande suputen.
Vi måste prata om Kevin (2011)
Ingen föds ond, sägs det. Förutom lilla Kevin, som från att han kom ut ur mamma Evas (Tilda Swinton) mage tycks ha som enda mål att göra livet surt för henne och de hon älskar. Lynne Ramsays prisade thriller och drama är en närstudie i ondskans väsen, men ger inga svar på dess orsak. Kevin (spelad av Ezra Miller) är lika omöjlig att begripa i barndomens vredesutbrott som i tonårens våldshandlingar, som helt tycks sakna motiv.
Bennys video (1992)
Den österrikiske regissören Michael Haneke, känd för bland annat ”Funny Games”, har i ”Bennys video” satt den utbredda våldskonsumtionen under lupp. Benny är 14 år och ägnar en stor del av sin tid till att titta på våldsamma filmer, när han dag bestämmer sig för att imitera filmerna och göra sin egen. ”Bennys video” är den andra (jämte ”Den sjunde kontinenten” och ”71 fragment”) i Hanekes trilogi om den nya, kalla och skoningslös värld han upplevde i slutet av förra århundradet. En film som lämnar en stark obehagskänsla efter sig.
Ruva (2022)
Det läskigaste i filmen ”Ruva” är inte den monsterlika fågel som huvudpersonen Tinja kämpar för att dölja från sin familj. Snarare är det mamman i filmen, spelad av Sophia Heikkilä, som får det att krypa längs ryggraden. Hennes besatthet av att förmedla en perfekt bild utåt tar sig våldsamma uttryck när samma strävsamma försök faller platt. Den finska regissören Hanna Bergholm imponerade på kritikerkåren med sin debutfilm. Exempelvis jämförde GP:s kritiker Mats Johnson filmen med Roman Polanski och David Cronenberg.
The Gift (2000)
Den unga trebarnsmamman och änkan Annie (Cate Blanchett) försörjer sig som medium i den amerikanska södern. De andra byborna gör sig roliga över hennes sysselsättning, men hänger ändå på låset för att få sin framtid spådd. En av dem är Valerie, som misshandlas av sin man. När en kropp hittas i en sjö riktas misstankarna inte helt oväntad mot honom, och han beskyller Annie för anklagelserna. Sam Raimis (”Spider-Man”, ”Evil Dead”) skräckthriller är perfekt när man bara vill ha något spännande, lagom läskigt och enkelt att följa med i.
The Barbarian (2022)
På grund av att den aldrig fick svensk biopremiär utan hamnade direkt på Disney+ gick fjolårets bästa skräckfilm under radarn. I ”The Barbarian” anländer den unga Tess (Georgina Campbell) till sitt Airbnb en stormig kväll för att upptäcka att den okända Keith (Bill Skarsgård) också har bokat boendet och gjort sig bekväm. Ingenting är vad det verkar i denna korsbefruktning av japanska ”Ringu” och den svenska tv-serien ”Mannen under trappan”. En ljuvlig mix av jump scares och psykologisk tyranni.
Dogtooth (2009)
Yorgos Lanthimos, regissören bakom ”The Lobster” och ”The Killing of a Sacred Dear”, är en mästare på det obscena. I ”Dogtooth” hålls tre snart vuxna barn fångna av deras skenbart älskande men framför allt kontrollerande far, som ljuger om att de är redo att lämna hemmet först när de tappat en av sina hörntänder. Deras värld är så avskärmad att allt pappan säger om sex, moral och livet utanför huset blir den oemotsagda sanningen. En otroligt skruvad film som nominerades till en Oscar.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ruva” i regi av Hanna Bergholm
LÄS MER:Tio filmer som garanterat kommer ge dig kalla kårar
LÄS MER:Recension: ”Beau is afraid” i regi av Ari Aster
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
