Det är en märklig slump att två av de senaste årens mest omtalade norska romaner "Arv och miljö" av Vigdis Hjorth, och nu "Vuxna människor" av romandebuterande Marie Aubert kretsar kring sommarstugor. Men så är sommarstugan också en perfekt spelplats för familjedrama.
LÄS MER:Vigdis Hjorth river i skador som inte kan glömmas
Bokens huvudperson Ida ska tillbringa ett par dagar på lantstället tillsammans med lillasystern Marthe, hennes hipster-kille Kristoffer och hans lilla dotter Olea. Det blir inte speciellt mysigt.
Trots att systrarna båda äger stugan är det Marthe och Kristoffer som boat in sig. Målat fasaden vit utan att fråga, köpt nya kuddar och flyttat på porslinet. Är vuxna i huset.
Boken heter "Vuxna människor", men från första meningen kretsar allt kring barn.
Ida är fyrtio, framgångsrik arkitekt, ser bra ut (bättre än systern enligt sig själv) och har vänner. Ändå är det som att livet kört fast:
"Med mig är allt som det var för fem år sen, eller tio, en lite större lägenhet, lite högre lön eller några fler projekt på jobbet, tröttare hud, grå hårstrån jag lägger två tusen på att kamouflera."
Ett besök i Göteborg för att börja processen att frysa ner sina ägg ska bli biljetten till det riktiga livet. Annars är det enda som tycks vänta innan döden tjugo eller trettio år till av exakt samma.
LÄS MER:Originellt om liv utan barn
Boken heter "Vuxna människor", men från första meningen kretsar allt kring barn. Barnen som stör, barnen som inte kommer, barnen vi aldrig slutar vara i relation till våra syskon och föräldrar. Barnet som blir en bricka i de vuxnas maktkamp.
Barn är också nyckeln till en gemenskap som innesluter vissa i ett os av grillkvällar och gemensamma förkylningar och myskvällar framför tv:n. Familjerna isolerar sig på campingturer och i stugor med andra familjer där de njuter av att vara bara vi. Andra lämnas ensamma utanför.
Fast Ida gör sitt bästa för att bryta sig in.
Här är den elaka styvmodern utbytt mot den elaka styvmostern, som försöker hångla upp sin systers man och gadda ihop sig med hans barn. Men trots att Ida är en rätt så osympatisk huvudperson blir hon aldrig en karikatyr.
Varje replikväxling är laddad med betydelse i den här tunna men dramaturgiskt skickliga romanen, där frågor om ensamhet, barnlängtan och hur man ska stå ut med att vara vuxen ställs på sin spets. Det är väldigt bra.
