Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Recension: ”Vit skörhet - Därför är det så svårt för vita att prata om rasism” av Robin DiAngelo och ”Så blir du en antirasist” av Ibram X. Kendi

Rasism och antirasism har varit extra mycket på tapeten under de senaste fyra åren i USA. Nu ger Natur & kultur ut två böcker av amerikanska författare som lägger tonvikt vid vad man kan göra, och inte göra, för att motverka rasism. Hynek Pallas har läst.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Robin DiAngelo

Vit skörhet - Därför är det så svårt för vita att prata om rasism

Översättning: Peter Staffansson

Ibram X. Kendi

Så blir du en antirasist

Natur & kultur

Översättning: Erik MacQueen

Det råder ingen tvekan om att rasismen har en ny position i västerländska samhällen i och med de populistiska ytterhögerpartiernas framfart. Samtidigt är förståelsen för rasismens utveckling sedan andra världskriget grund. Det finns få viktiga samhällsfrågor kring vilka kunskapen fortsätter vara så daterad.

Därför är det inte förvånande att Ibram X. Kendis ”Så blir du en antirasist” och Robin DiAngelos ”Vit skörhet” hör till de senaste årens mest uppmärksammade amerikanska fackböcker – och till de mer utskällda.

Historieprofessorn Kendi har varit het debattör sedan den prisbelönta ”Stamped from the beginning” 2016 där han tog sig an rasismens idéhistoria i USA. DiAngelo är pedagog med ena foten i vithetsstudier och den andra som workshopledare. Till framgången hör att de båda strukturerat sina böcker med personliga självhjälpsgrepp.

”Så blir du en antirasist” växlar mellan Kendis liv – från uppväxten i en lägre medelklassfamilj till firad akademiker – och rasismens historia och begrepp (där Kendis beskrivning av sin tidigare rasism mot vita lär bli kontroversiell).

Där någonstans börjar man förstå att Kendi betraktar världen helt svartvitt i varje givet ögonblick.

Båda böckerna erbjuder för all del nyttig översikt och pedagogiska förklaringar – som att antirasism inte är att ignorera ras utan att förstå hur den strukturerar samhällen och liv.

Eller att rasism inte handlar om att peka ut omoraliska människor. Svårigheten att prata nyktert om den beror på att många fortfarande projicerar ”rasism” enkom på skinnskallar och SD-röstande lantisar.

Rasism är enligt Kendi möjlig, i alla lägen, av alla personer. Ett beslut med rasistiska konsekvenser taget av Barack Obama gör Obama för just den stunden till rasist.

Där någonstans börjar man förstå att Kendi betraktar världen helt svartvitt i varje givet ögonblick. Eftersom samhället är angripet av en rasism som motsvarar ”cancer i allvarligaste stadiet” (vad är då Förintelsen eller slaveriet undrar man?) så blir varje politiskt beslut antingen rasistiskt eller antirasistiskt. Ja varje: skatter, vägbyggen, rymdresor.

LÄS MER: Recension: ”Stormens utveckling” av Andreas Malm

Kendi förenar även socialism med kulturrelativism och anser att det inte finns någon objektivitet utan en ”kollektiv subjektivitet” baserad på ras. Därmed är han – paradoxalt eftersom bokens biografiska del är en bildningsresa – skeptisk till om utbildning hjälper mot rasism.

Vad är lösningen? I samband med att boken publicerades i USA 2019 förklarade Kendi i tidskriften Politico (20/9) att svaret är ett antirasistiskt ministerium. Detta ska styras av experter med disciplinär kraft att slå ner på tjänstemän och upphäva politiska beslut om konsekvensen är ”rasistisk”.

Jag överlåter åt läsaren att reflektera över det demokratiska i ett sådant förfarande.

Ändå är Kendi den rimligare av de två. Även om det ska sägas att DiAngelo har en otacksam uppgift som alla som sysslar med vithetsstudier känner igen: Att konfrontera vita med vår roll i rasismen väcker känslor.

Att beskriva hur vithet kan ge fördelar är varken konstigt eller fel. Men DiAngelo lyckas på samma gång tillskriva individer egenskaper på basis av ras och generalisera bort rasism. Att vara ”ashkenazisk jude av europeisk börd” gör exempelvis inte en vit person ”immun mot rasismens krafter” eftersom det inte innebär att man ”tvingats reflektera” över rasens betydelse.

Ashkenaziska judar utgjorde majoriteten av de mördade i Förintelsen. Men den som nämner sådan ”individuell historia” ägnar sig åt ”undanflykter”.

DiAngelo har en otacksam uppgift som alla som sysslar med vithetsstudier känner igen: Att konfrontera vita med vår roll i rasismen väcker känslor.

Det värsta med ”skörheten” är ändå att tesen omöjliggör kritiskt tänkande. Om du som vit upplever obehag när du kallas för rasist då har du ”utvecklats”. Bravo! Men säg att du vill diskutera saken? Ajabaja! Boken igenom understryks det inte bara att motargumentation egentligen är en känsloreaktion – den upprätthåller rasism.

Detta är inte bara antiintellektuellt, utan direkt nedsättande mot icke-vita. Det låter som om DiAngelo talar om barn när hon förklarar att ”de” uppfattar ”resonemang” som ”mobbning”.

LÄS MER: Recension: ”Amerikansk jord” av Jeanine Cummins

Där Kendi anser att begreppet ”strukturell rasism” är för abstrakt blir det hos DiAngelo just det: Hennes sätt att skildra rasism är närmast som en osynlig gas som icke-vita har förmåga att känna och vita aldrig kan se. Ett av bokens grövre exempel i det avseendet, givet dess konsekvenser på jämlika intima relationer mellan människor av olika hudfärg, är det där DiAngelo skriver om ”vita kvinnors tårar”. Hon menar att eftersom svarta män historiskt råkat illa ut på grund av vita kvinnor så måste svarta i dag besparas vita kvinnors tårar eftersom dessa är skadliga.

Det är omöjligt att inte vara rasistisk om du är vit. Allt du kan göra för att manövrera tillvaron är livslång fortbildning och återkommande avbön (jag skämtar inte). I kombination med att DiAngelo påstår att vita progressiva är de värsta rasisterna som gör ”störst skada” (!) är medicinen denna workshop-kapitalist föreskriver lättare att förstå. Det är ju inte första gången i historien som predikanten har blicken på sin börs. Men konsekvenser av sådant blir särskilt sinistert om den predikade skulden sitter i hudfärgen.

Missa inga bokrecensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.