Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ali Smith. Bild: Angelo Carconi

Recension: "Vinter" av Ali Smith

Ali Smith skriver om människor i brexits spår. Ellen Mattson läser en briljant författare som ibland går vilse bland infallen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Ali Smith

Vinter

Översättning: Amanda Svensson

Atlas

Ali Smiths årstidskvartett inleddes förra året med en berättelse från brexit-hösten 2016 där några människor gav röst åt känslan av främlingskap i en värld där gränserna stängs. I kvartettens andra del har det blivit dags för vinter och en ny berättelser om nya människor, men formen känns igen: Smith berättar i fragment, hoppar mellan tidsplan, syr så småningom ihop sömmarna men aldrig helt och hållet och skapar snarare än hela porträtt via sina personer en känsla av ögonblicket, det ögonblick vi just befinner oss i.

LÄS MER: Brexitromanen flyter ut i kanterna

Men här finns också en intrig eller något liknande, ”Vinter” handlar om systrarna Sophia och Iris och om Sophias son Art som firar jul med dem i ett väldigt hus i Cornwall. Någon julefrid är det inte tal om, den politiska aktivisten Iris och den hårdföra affärskvinnan Sophia har inte talat med varandra på många år, Arts flickvän har just gjort slut och han har hyrt en främling för att följa med och spela rollen, Sophia verkar ha drabbats av någon sorts sammanbrott och själv ser Art syner. Men när spelet väl sätts igång – och detta är just ett spel med Shakespeares ande uttalat svävande över det hela – börjar knutarna lösas upp, inte minst genom närvaron av Lux, den kroatiska flicka som fått tusen pund för att spela flickvän. Hon är symbolen för det EU-projekt som nu är hotat och spelets goda genius som försvinner i samma ögonblick hon fullgjort sin uppgift: att få de andra att minnas och läka.

Det är också en lekfull text, full av populärkulturella blinkningar och smithska ordlekar men utan ambitionen att fördjupa.

”Vinter” är en mycket brittisk roman skriven ur en erfarenhet som inte bara rymmer Shakespeare utan också protesterna vid Greenham Common och två världskrig. Det är också en lekfull text, full av populärkulturella blinkningar och smithska ordlekar men utan ambitionen att fördjupa. Det som gör mig lite besviken är att jag inte tycker mig komma längre i och med denna del än med den förra. Det är samma mönster, ungefär samma beståndsdelar inkastade på samma briljanta sätt, men nu börjar små irriterande frågetecken dyka upp i mitt läsfält. Vad har konstnären Barbar Hepworth i den här texten att göra, varför talar EU-förespråkarna så plakatartat, hur hänger det ihop med alla skallar och stenar som svävar i rummen? Ibland känns Ali Smiths infall rent ut spattiga. Visserligen på ett briljant och roligt sätt, men spattiga i alla fall.